Malin Persson Giolito: Förtjänade pastor Gregorius verkligen att dö?

När Malin Persson Giolito var barn tillbringade hon kvällarna i baksätet på pappans Volvo, parkerad på Malmskillnadsgatan i spaningssyfte. Sedan dess har mycket – på gott och på ont – hänt i den svenska debatten om prostitution.

Sommaren 1977, när jag var sju år gammal och skulle börja andra klass, flyttade mamma, pappa, min syster och jag från gammelfarmors lägenhet på Brahegatan till en villa i Djursholm. En av de första dagarna i den nya skolan blev jag av någon anledning (det här var på 70-talet, mycket konstigt hände då) ombedd att berätta för min nya klass vad mina föräldrar gjorde. 

”Mamma är sjuksköterska”, sa jag. ”Och min pappa är… krimo… krimini… eh… kriminilell… han håller på med prostituerade.”

Jag vet inte vad min lärare tänkte, men någon orosanmälan gjordes i alla fall inte. Det var andra tider och ingen straffade Fröding för att han ”köpte sin kärlek för pengar”. Justitieministern hette dessutom Geijer och han förespråkade avkriminalisering av en mängd sexualbrott, bland annat ville han sänka straffsatsen för våldtäkt och sänka åldersgränsen för otukt med barn.

”Såg man det så här fanns ingen objektiv moral, inget objektivt ont, inga förpliktelser”, skrev Ernst Brunner i sin självbiografi om när han 1971 tillsammans med en ”söt flicka” klev upp i en brits ”med madrass och med långa ben så att skötet och annat man betalat för kom upp lite”. Pengarna gav den unge Ernst till en sorgklädd kvinna som stickade en babytröja. Hon la dem i en bleckask.  

Men min pappa var inte kriminilell, han är kriminolog och arbetade då som sakkunnig i prostitutionsutredningen. Om mamma och pappa hade svårt att skaffa barnvakt bäddade de ner min lillasyster och mig i baksätet på familjens Volvo 240 och åkte till Malmskillnadsgatan för att hjälpas åt med att räkna hur många som ”jobbade”. För även om det skulle dröja många år innan sexköp kriminaliserades så skulle prostitutionen kartläggas, och det var vad pappa ”höll på med”. Problemet var väl bara att så mycket annat kom fram också, som vilka torskarna var. Och om dem skulle man helst inte prata högt. 

Jag kan inte minnas att jag tyckte att det var läskigt där bak i bilen, eller ens speciellt spännande. Antagligen sov jag mest. Men bara ett par månader efter att jag börjat i ny klass så briserade Geijeraffären. Pappa fick sparken, reste sig på nio, skrev ”Grisfesten” om en justitieminister som köper sexuella tjänster och på grund av det låter sig utpressas, och vad vill jag egentligen säga med allt detta? 

Att nästan ingenting var bättre förr? Att vi ska vara glada för att vi lever i ett samhälle där det blivit svårare att vara mäktig och samtidigt köpa sex, åtminstone om man blir tagen med rumpan bar? Absolut. 

Ändå blir jag beklämd av den senaste tidens debatt.

Om vi låtsas att den skärpta lagstiftningen leder till att fler brottslingar lagförs, var ska vi låsa in dem om våra fängelser redan är överfulla?

Det är inte många olika stämmor i den samstämmiga kör som sjunger om hårdare tag mot brottslingar. Just nu är det helt och hållet riskfritt att anse att straffen ska skärpas. De som fortfarande tycker att det var lite väl hårt att Jean Valjean i Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn” skulle sitta 19 år i fängelse för att ha stulit en brödskalk – han försökte ju trots allt undkomma svältdöden – ses som verklighetsfrånvända romantiker (antagligen såna där miljöpartister). Hårdare tag ska numera gälla alla brott och alla typer av brottslingar (även barn). 

Och varför ska straffen bli hårdare? För att minska brottsligheten, brukar det heta. Att forskning tyder på att hårdare straff inte har någon sådan inverkan på brottsligheten spelar ingen roll. Inte heller att en person som döms till fängelse har svårare att återanpassa sig till livet utanför anstalten efter avtjänat straff och sålunda är mer benägen att återfalla i brottslighet. Och att de hårdare straffen knappast gör situationen bättre för de prostituerade, eller några andra brottsoffer, verkar också vara ointressant. 

Kravet på hårdare tag brukar kombineras med ett löfte om mer resurser. Men kriminalvården och polisväsendet brottas redan med stora problem, hur ska vi lösa dem? Den frågan brukar lämnas därhän. Och om vi låtsas att den skärpta lagstiftningen faktiskt leder till att fler brottslingar lagförs, var ska vi låsa in dem någonstans om våra fängelser redan är överfulla? Det verkar också oklart. 

Men strunt i det nu. För visst ska samhället signalera att det är värre att köpa en annan människas kropp än att köra för fort? Vårt rättssystem vilar på principen att straff ska vara en angelägenhet mellan individen och samhället (staten) och inte mellan individer. Vi måste därför se till att staten straffar på ett sätt som känns adekvat, annars kommer medborgargarden ta rättvisan i egna händer. Och metoo gjorde det fullkomligt uppenbart att om kvinnor inte känner att rättsväsendet tar brott mot kvinnor på allvar, ja, då tar man till andra vapen, exempelvis Instagram. 

Men med det kommer vi också fram till pudelns hårda kärna. För hur hårt ska sexköparen straffas för att vi ska slippa medborgargarden? Fängelse i fyra år? Tio år? Livstid? Vad ska hen få jobba med när straffet är avtjänat? Var ska hen få bo? Om vedergällning och hämnd är det enda som räknas, när nöjer vi oss?

Hjalmar Söderbergs doktor Glas tog livet av pastor Gregorius. Och det var väl rätt och riktigt? Han var ju ändå en våldtäktsman, och våldtäktsmän förtjänar att dö. Eller?

Läs fler krönikor av Malin Persson Giolito här