DN Debatt. ”Döden på äldreboendena visar att vi behöver flockhumanitet”

DN DEBATT 30/5.
Annika Borg och Johanna Andersson: Sverige behöver en etikkommission, som granskar beslutsfattandet och återupprättar en värdig människosyn.
Coronapandemin har exponerat det eroderade folkhemmet. Människor som lever långa liv betraktas som tärande och blir sedan avhumaniserade pinnar i dödsstatistiken. 

Gerd, Ingmar, Ragnar, Britta, Anna-Lisa. Dagstidningarna innehåller sida efter sida med dödsannonser denna kalla coronavår. Några månader in i pandemin är det uppenbart att Sverige misslyckats med det övergripande målet: att skydda de äldre och sårbara. Strategin att låta smittan spridas i samhället för att uppnå immunitet, och inte göra fler restriktiva åtgärder i ett tidigt skede, har inte fungerat. Facit är i stället att Sverige under maj haft dagar med flest döda i covid-19 per invånare i världen.

Men döden är ingen siffra. En människas liv är inte en pinne i statistiken, utan ett liv med värdighet och rätt till hälsa. Livet räknas i år, men också i månader, dagar och timmar. Vi vet genom såväl personliga som professionella erfarenheter att varje dag i livet räknas för den som är sjuk eller har hög ålder. De beslut vi som samhälle fattar i dag går inte att ställa till rätta i morgon, för döden är oåterkallelig och inget vi kan utvärdera eller förhandla med senare.

Berättelsen om Sverige handlar om ett land där alla människor har lika värde, där vi skyddar våra äldre och där ålder är en diskrimineringsgrund. Men den berättelsen skorrar falsk. Människovärdet har uppenbarligen en åldersgräns. Äldre människor har i allt högre grad osynliggjorts, avhumaniserats och blivit betraktade som ett kollektiv som tär på samhällskroppen. De har gjorts till anonyma representanter för en hotande och resursmässigt uppslukande demografisk utveckling: Det är äldre människors fel att välfärden och Sveriges ekonomi är under press, de lever för länge och kräver för mycket. Förskjutningen av människosynen skedde inte över en natt, utan har ägt rum under decennier. Grupp har ställts mot grupp och människor som lever långa liv har sällan rönt uppmärksamhet, status eller intresse.

Särskilt allvarligt är kyrkornas ointresse för att i ord och handling synliggöra den cyniska och åldersföraktande människosyn som präglar Sverige och förändra den.

I själva verket är hög medellivslängd en triumf för ett land, en konsekvens av god levnadsstandard. Men kvinnors höga medellivslängd problematiseras och i pandemins spår får mödrar, farmödrar och mormödrar, systrar, fastrar och mostrar som många gånger fött och fostrat nya generationer läsa om sig själva att de ändå ska dö snart, ett halvår eller några veckor hit eller dit av deras liv spelar ingen roll. Trots att samhällskontraktet och alla decennier av skatteinbetalningar till det gemensamma skulle garantera att du får den hjälp du behöver och inte betraktas som en belastning för att du lever ett långt liv.

I decennier har larmrapporter om ensamma och utlämnade äldre människor duggat tätt och intresse­organisationer och enskilda har försökt att få upp frågorna på såväl de politiska agendorna som in i människors, i vårt, medvetande. Avsaknaden av manifestationer, upprop och demonstrationer för äldre människors rätt till värdighet är uppseendeväckande och speglar samhällets syn.

Särskilt allvarligt är kyrkornas ointresse för att i ord och handling synliggöra den cyniska och åldersföraktande människosyn som präglar Sverige och förändra den. Svenska kyrkans ledning talar ofta om att civilsamhället har en avgörande roll, men vi ser inte kyrkan axla den rollen och det ansvaret under epidemin. De redan begränsade aktiviteterna på äldreboenden ställs in. Inga närstående får vara med sina sjuka nära och kära, ingen kyrka är där heller. Ensamheten, utsattheten ökar och de äldre blir ännu mer utlämnade.

Det vi står i och inför är ett nationellt trauma. De som har en anhörig som smittats på ett äldreboende kan inte träffa sin sjuka anhöriga. Många äldre är även hemma, isolerade utan besök. Läkare vi talat med menar att riktlinjerna med totalt stopp för anhöriga är för trubbiga. Den som har en anhörig på ett boende eller hemmaboende med hemtjänst brukade redan innan covid-19 vara försiktig i kontakterna för att inte riskera att smitta. Det behövs således inte enbart medicinska övervägningar, utan också etiska och lyhördhet inför människors önskemål och val.

Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

Brytpunktssamtal, då döden närmar sig, är svåra och ofta chockartade för anhöriga även när de sker som det ska, genom ett fysiskt samtal mellan ­patient, läkare och anhörig. Det tar tid att ta in de omskakande orden, förstå och frågorna är många. Utan fysiska möten är det ännu svårare. Anhöriga behöver vara involverade och delaktiga. Uppgifter om att äldre corona­smittade börjar behandlas som döende, det vill säga inte får hjälp för att bota infektioner eller ens mat och dryck utan i stället morfinplåster, utan att anhöriga involverats tillräckligt och fått insyn är djupt oroväckande.

Tanken på att en älskad anhörig ligger för döden utan sina närstående är ångestladdad och outhärdlig för de flesta. Att vaka med den som är döende och att en människa i den stunden vill ha en välkänd eller självvald person närvarande borde utgöra en självklar del av en demokratisk stats grundvärderingar. Vården och samhället kan inte, och ska inte, ersätta detta fundament i vår tillvaro. Är det något pandemin blixtbelyser är det att familjen, släkten och närstående är avgörande för oss människor och att det ansvarstagandet för varandra inte kan ersättas av statens sociala ingenjörskonst.

I takt med att Sveriges vägval alltmer ifrågasätts behöver folkhemmets människosyn synas i ljuset av pandemin. Det är inte första gången i det svenska folkhemmets historia som grupper avhumaniseras och ställs åt sidan för det som från myndigheter och stat anses vara flockens bästa. Historien förskräcker.

Och vem är egentligen äldre i dag? Nyss var 70 år det nya 50. Men nu med covid-19 i samhället tycks dock 70 år ha blivit det nya 90 och 50 år det nya 70. Vi behöver ge akt på dessa förskjutningar i synsätt.

Vi har tre förslag för att återupprätta en människosyn som inte kompromissar med alla människors lika värdighet:

1 Det behöver omedelbart inrättas en oberoende etikkommission för covid-19 bestående av medicinska experter, filosofer, teologer, författare och konstnärer som kritiskt granskar politiska samt myndigheters beslut utifrån människosynsfrågan.

2 Svenska kyrkan och andra kyrkor behöver ofördröjligen samla sina många resurser kring hur äldres ensamhet och lidande kan lindras. Skyddsutrustning till grupper av präster och diakoner för att kunna avlasta personal inom vården och hemtjänsten genom att utföra den kristna kyrkans kärnuppdrag att lindra andlig och existentiell nöd är en väg att prova. Arbetet med traumatiserade sörjande behöver förstärkas. Kyrkan måste lyfta fram kristen människosyn för att bryta igenom och förändra de ovärdiga synsätt på människan som fått fäste i vårt samhälle. Kampanjer och aktiviteter saknas inte när det gäller andra grupper, nu är det de äldre som behöver vara i kyrkans blickfång – och självklart hade skulle ha varit det långt tidigare.

3 På väg mot så kallad flockimmunitet har Sveriges flockinhumanitet blivit synlig. Vi har alla egna ansvar för de synsätt vi förmedlar. Sverige behöver en kampanj för äldre människors värdighet och rätt till hälsa. Det kan vi alla bidra till.

Det Sverige måste uppnå är flock­humanitet.

Länk till grafik