Lisa Magnusson: SSU i Skåne påminner om ”Fucking Åmål”

Varför denna handfallenhet inför sabotörerna?

Ni vet i ”Fucking Åmål”, när de enda två gästerna på den mobbade Agnes födelsedagskalas har låst in sig på hennes rum med en flaska vin, och hon står där utanför och hör hur den ena fnissar: ”Alltså, jag vill ju inte vara med henne. Jag vill bara bli full!” Den scenen kommer för mig när jag tänker på SSU i Skåne.

I åratal har Socialdemokraterna kämpat med sjunkande medlemssiffror. Ingen är intresserad av politiskt föreningsliv längre. Det är trist och töntigt. Så där står partiet, alltmer desperat. Detta finns det förstås förslaget folk som är beredda att utnyttja. 

I den malmöitiska stadsdelen Rosengård kapades ungdomsklubben år 2013 av ett kompisgäng som knappt ett år senare tog makten över hela SSU Malmö, och därefter slog ihop Malmö med SSU Helsingborg. 

Partiet flackade med blicken. Lät gänget hållas.

Gänget har utmärkt sig genom sin nedlåtande syn på – bland andra – kvinnor, homosexuella, judar och alla som inte ber fem gånger om dagen. Detta är oförenligt med socialdemokratiska värderingar, så klart. Men vad gör väl det för dem som med hot, trakasserier och röstfiffel redan lyckats ta makten?

Och partiet flackade med blicken. Lät gänget hållas, ända tills Kvällspostens granskning senhösten 2018. Då först avgick folk till höger och vänster – fast inte helt.

Häromdagen avslöjade Kvällsposten (28/5) att Mansour Ahmed visserligen lämnade ordförandeposten i SSU Skåne, men att han har behållit sitt inflytande över SSU Helsingborg och dessutom tycks ha använt klubbkassan som privat plånbok. 

Socialdemokraterna bryter nu helt med klubben. Men varför stod de så länge handfallna inför sabotörerna? Kan det vara av samma skäl som Agnes inte förmår säga ifrån till sina två ”vänner”: Därför att något, hur uselt det än är, är bättre än ingenting alls? 

Och det förstås. Ihållande ideologisk korruption är ju också en sorts engagemang.