Heidi Avellan: Vinna eller försvinna, ihop.

Bortom pandemin är världen en annan. Europa står och väger – inte bara med 750 miljarder euro i potten, utan hela grundtilliten på spel.

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.

En sak är klar: det här är inte en kris som EU kan treva sig igenom. Det menar den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev. Och har förstås rätt. EU måste agera resolut, frågan är bara vad den ska göra.

Krastev har under de senaste åren fört in helt nya perspektiv i den europeiska debatten. Han betraktar världen från Wien, men med rötterna och förståelsen i det som en gång var öst.

Isolerad på den bulgariska landsbygden skärskådar han nu coronakrisen. Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa heter den nya essän där han analyserar pandemin som ett nytt fenomen, ett som i grunden skiljer sig från de tre föregående kriserna detta millennium som skakat om Europa: terrorismen, finanskrisen och flyktingkrisen. Coronan kommer att innebära svält i världen, förmodligen också politiska och väpnade konflikter och nya migrationsvågor. Men den riktigt stora utmaningen står EU inför:

"Det är i Europa som coronaviruset kommer att få sin största politiska påverkan eftersom pandemin utmanar själva grundvalarna för det europeiska projektet, nämligen föreställningen att ömsesidigt beroende och stöd är den pålitligaste källan till trygghet och välstånd."

Som över en natt löstes unionen i praktiken upp i mars. Nationalstaten tog över, det var den som kunde erbjuda sjukvård, den stängde gränser, den förfogade över smittskydd och undantagslagar. Länderna slöt sig inåt och höll hårt i vad de lyckats få tag på av materiel:

"När Europa verkligen behövde visa att det här inte bara är en union för vackert väder vägrade alltför många att dela med sig av sitt paraply", konstaterade kommissionsordförande Ursula von der Leyen då bittert i EU-parlamentet.

Nu kämpar hon för sin kommissions liv, med förslaget till ett ofattbart stort stödpaket för att kickstarta Europa igen. 750 miljarder euro motsvarar nästan åtta gånger Sveriges hela statsbudget, som den var före strömmen av coronastödpaket. Förslaget ligger på 500 miljarder euro till stöd och 250 i lån till krisdrabbade länder, regioner och branscher. De tunga euroländerna står bakom – motsträviga Sverige blir allt mer ensamt i sitt motstånd mot rent stöd.

"Det här är EU:s ögonblick. Vår vilja att agera måste leva upp till utmaningarna vi står inför", förklarade Ursula von der Leyen i onsdags när förslaget presenterades.

Inte för stora ord. Lyckas hon få igenom detta och återstarta Europa i den gröna anda som kommissionen föresatt sig så är den vaga uppstarten för hennes kommission glömd och förlåten. Misslyckas det så har hon misslyckats. Totalt.

Vinna eller försvinna för Ursula von der Leyen, alltså. Men det är inte bara kommissionen som står och väger. Eller EU. Globaliseringen är ifrågasatt. Och hela den liberala demokratiska världsordningen – auktoritära stater griper kring sig.

På andra sidan av pandemin är världen en annan.

Men Ivan Krastev ser ljus i tunneln: viruset innebär en annan sorts samhällskris än de föregående på 2000-talet – och det är inte säkert att den gynnar nationalism, populism och auktoritära styren. Demokratins framtid i Europa är mer komplicerad, menar han, och kanske inte lika dyster.

Auktoritära ledare utnyttjar ofta kriser, men det ska vara kriser de kan hantera. Viruset berövar dem auktoriteten; Krastev noterar att fyra auktoritära ledare rentav förnekar att det finns en pandemi: Brasiliens Jair Bolsonaro, Alexandr Lukasjenko i Vitryssland, Turkmenistans Gurbanguly Berdimuhamedow och Nicaraguas Daniel Ortega; "strutsalliansen".

Krastev avslutar essän i en handfull paradoxer, som att EU var frånvarande i krisens början, men pandemin kan bli mer avgörande än något annat som hänt under hela unionens historia. EU riskerar att "försvinna in i obemärktheten".

Det är här kommissionens förslag till återhämtningspaket kommer in. Med sådana summor och en tydlig grön framtidsplan skulle unionen vara allt annat än obemärkt.

Den avslutandeparadoxen är att samtidigt som EU betraktar sig som en sista utpost i försvaret av öppenhet och ömsesidighet så kan det vara trycket från globaliseringen som förmår européerna att enas om mer gemensam politik – och ge mer makt till Bryssel.

Nationalstaterna agerade i steg ett. Nu kan det visa sig att "ett mer enat Europa och ett Bryssel med ökade befogenheter att ingripa i nödlägen kan vara den realistiska lösningen om nästa fas i krisen ska gå att hantera", menar Krastev. Precis som EU försöker agera, alltså. Kavla upp ärmarna.

David Goodharts indelning häromåret, där anywheres flyttar dit där de kan förverkliga sina drömmar medan somewheres är fästa till sin ort, kommenterade Krastev redan i sin uppmärksammade bok Efter Europa. Han menade att den meritokratiska eliten – typiskt EU-byråkrater – erbjuder sin talang, men inte sitt hjärta. Medan folk litar på ledare inte för att de är kompetenta, utan för att de stannar kvar och hugger i.

Nu finns det ingen nödutgång, eliten drabbas som alla andra. Coronapandemin har gjort oss mer kosmopolitiska än någonsin förr just för att gränser har stängts och människor tvingats hålla sig isolerade hemma, skriver Krastev:

"För första gången i historien talar människor över hela klotet om samma sak och delar samma rädsla."

Så blev vi alla lika.