Säsonger vi minns: H65 Höör 2012–13

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Vi har kommit fram till del 9 – H65 Höör och säsongen 2012–13.

När årets säsong avslutades låg H65 Höör etta i SHE efter ett minst sagt imponerande år. Hade slutspelet blivit av hade nog de flesta haft H65 som favorit, men nu blev utgången en annan och klubben fick nöja sig med seriesegern.

Att H65 Höör är i toppen av SHE är något alla har vant sig vid. Säsong efter säsong slåss klubben om SHE-titeln och dessutom har H65 gjort fina resultat i Europa. Men så var det inte om vi backar bandet tio år, långt ifrån. H65:s första säsong i Elitserien var 2011–12 och på mindre än tio år har klubben gått från att vara en outsider till att bli en given guldkandidat. Hur gick det till? Det här är en berättelse om eldsjälar, skickliga tränare, halvgalna karaktärer och en dedikerad spelargrupp.

Det går definitivt att säga att resan mot toppen startade säsongen 2010–11 – då H65 inte ens spelade i Elitserien. Niklas Harris kom in som tränare och sakta men säkert började klubben att växa.

– Jag hade precis lämnat Lugi efter att vi hade åkt ut i slutspelet mot Bella Gulldéns IK Sävehof. H65 hade precis gått upp till Allsvenskan och Jan Hansson ringde upp mig för att säga att vi ska gå direkt upp till Elitserien, varpå jag undrade hur det skulle gå till, berättar Niklas Harris.

– Vi ska anställa dig på deltid och vi kommer verkligen att lyssna på vad du har att säga. Kanon, men vi kan väl göra det tillsammans, sa jag.

Flera knäskador ställde till det

Och visst höll eldsjälen Hansson vad han hade lovat – det blev uppflyttning till Elitserien. Den första säsongen i finrummet blev dock inte alls kul. H65 höll sig visserligen, som första nykomling sedan Lugi 2005, kvar i serien, men det var med nöd och näppe.

– Vi förlorade tolv-tretton raka matcher där under vintern och flera med uddamålet. Det var miserabelt. Men vi klarade av kvalet för att hålla oss kvar, säger Harris.

En anledning till att säsongen blev jobbig var alla knäskador. Harris hade lockat med sig Jonna Linnéll, Emma Åstrand och Anna Roxå från Lugi, men det blev som det blev.

– Alla tre blev knäskadade under säsongen och det var naturligtvis tungt, för vi hade sett oerhört starka ut under försäsongen. Därför fick vi in Mia Rej efter jul, men hon var inte speciellt bra då.

Hoppar vi fram till 2020 anses Mia Rej vara danska ligans bästa spelare, framförallt eftersom hon den senaste säsongen var helt outstanding, såväl i ligan som
i Europaspelet.

– Det känns ju fantastiskt roligt så klart att hon tog de stegen och att ha hjälpt henne med det. I början hos oss sköt hon aldrig eftersom hon menade att hon inte visste om skotten skulle sitta. Då sa jag till henne att ditt bästa skott kommer att vara det blinda skottet, skit i var bollen tar vägen och skjut bara. Nu gör hon fem sådana mål i varje match. Det kom från henne själv, men vi hjälpte henne för att hon skulle hitta rätt.

Men Rej hade inte visat upp något under 2012 och inför säsongen 2012–13 var H65 minst sagt nederlagstippat. Niklas Harris minns framförallt en presskonferens före seriestart.

– Per Johansson sa då de bevingade orden att H65 har inte gjort ett enda nyförvärv så inget talar för att de ska göra en bättre säsong än förra året. Det gick dock lite bättre än folk hade trott – vi slutade ju fyra i serien 2012–13.

– Vi fick tillbaka våra knäskadade spelare och kunde spela in alla i lugn och ro under året. Men eftersom vi hade kvar i stort sett samma trupp som säsongen före var det ingen som trodde på oss.

Nyförvärven var egentligen de nya spelarna från säsongen tidigare och så fanns grunden där med Jannike Wiberg, Jennie Linnéll och Jasmina Djapanovic.

– Vi började med ett derby mot H43 och de hade alltid vunnit mot oss. Matchen var på bortaplan och jag minns att vi vann hyfsat enkelt. I den perioden tror jag dessutom att vi vann mot Lugi, även det på bortaplan. Vi fick en jättebra start på säsongen helt enkelt och efter det flöt det på.

Andra klubbar tackade nej – då tog H65 chansen i Europa

Säsongen 2012–13 skulle H65 Höör dessutom kunna hålla fokus på två olika håll. Utöver Elitserien skulle klubben spela i Europa för första gången och då i Challenge Cup, den tredje största europeiska turneringen efter Champions League och EHF-cupen.

– Jag ville spela i Europa med Lugi, men de sa att de inte hade råd. När jag pratade med Jan frågade jag därför om han kunde garantera att vi skulle spela i Europa om vi fick chansen och han sa ja direkt.

– Jag var ganska het på marknaden då efter Lugi och jag hade rätt långa diskussioner med OV:s herrar, men hela H65:s projekt lät så spännande.

Ni slutade elva i Elitserien och fick ändå spela i Europa säsongen efter, hur gick det till?

– Sverige hade fått rätt många platser och vi fick frågan från förbundet om vi ville ha den sista platsen och då sa jag att nu har vi fått chansen, då är det bara att ta den.

Där många svenska klubbar såg Challenge Cup för vad det var, det vill säga mest en kostnad, såg H65 Höör det som en möjlighet att få internationell erfarenhet. Första motståndet var Esercito Figh Futura Roma från Italien.

– Det var mot slutet av hösten och vi var trötta mentalt, vi hade gjort en fantastisk höst och var nöjda, vilket naturligtvis är farligt. När de kom till oss visste vi ingenting, men vi lyckades vinna med några bollar.

Bortamatchen blev något helt annat, matchen skulle spelas i Dolomiterna på hög höjd och med sen matchstart, 21:30.

– Tyvärr kom vi helt fel in i matchen, men som tur var lyckades vi sy ihop det och gick vidare till nästa omgång.

– Vi hade verkligen gjort en fantomhöst, vidare i Challenge Cup och vi firade jul som fyra i Elitserien. Frågan då var hur vi skulle förhålla oss till det, men det var så pass många bra spelare i laget och med rätt attityd vilket gjorde att vi löste det. Vi sa till spelarna hela tiden att gör ni bara er grej får ni full backning.

”Vi betalade en fotograf för att åka ner och filma”

Efter juluppehållet var det dags för åttondelsfinal i Challenge Cup och möte med Succes Schoonmaak/VOC Amsterdam. H65 var naturligtvis nederlagstippat mot ett lag med flera nederländska landslagsspelare.

– De var otroligt självsäkra och hade inte läst på om oss överhuvudtaget. Vi å andra sidan hade hamnat i ett mode där vi läste på intensivt om varje lag för att vi aldrig skulle bli överraskade. Jag minns att hela gänget satt och kollade på Youtube efter träningar för att leta klipp på våra motståndare.

– Vi betalade en fotograf för att åka ner och filma en av deras matcher och det hade vår motståndare ingen aning om.

H65 vann matchen i Amsterdam med 31–25 och hade gett sig själva ett fantastiskt läge att gå vidare till kvartsfinal.

– De var helt i chock. Men det var en suverän resa, vi hade ett sent flyg hem nästa dag och därför hade vi en heldag i Amsterdam där vi umgicks, käkade ihop och pratade mycket om att det bara var att fortsätta på samma sätt. Vi kände att vi inte hade något att be om ursäkt för.

H65 vann även returmötet och det utan några som helst problem, därmed var kvartsfinalplatsen säkrad, samtidigt som laget fortsatte att prestera hemma i Elitserien.

– Vi hade ingen riktig svacka under säsongen, vi förlorade mot några av de bättre lagen som Skuru och Sävehof, men i övrigt flöt det på.

Hur lyckades ni bygga upp det på så kort tid?

– Många var i rätt ålder, de var på väg upp och var samtidigt inte purunga. Jasmina hade redan haft dubbla knäoperationer, men var trots det sanslöst bra. Rej hade blivit utkastad från klubbar i Danmark eftersom hon inte kunde uppföra sig, men jag och Mia åkte bil tillsammans varje dag och kunde prata. Hon fick ett lugn av det.

– Jennie hade hög kapacitet och hittade verkligen sig själv och mognaden i sitt spel, detsamma med Jonna och Anna Roxå. Samtliga vann sin man-man-situation varje gång och jag tror att vi blev fruktansvärt jobbiga att möta, säger Harris.

Hur bra H65 än var insåg alla att kvartsfinalen i Challenge Cup skulle bli en stor utmaning. Där väntade nämligen Nimes, ett riktigt starkt lag som låg femma i den franska ligan.

– De hade massa landslagsspelare och vid den tidpunkten hade vi inte en enda. Vi skulle inte ha en chans var det sagt och vi låg under med 6–1 tidigt i den första matchen, som spelades på vår hemmaplan. Då tog vi timeout och jag sa till tjejerna att nu skiter vi antingen i det här eller betraktar vi det som vilken match som helst och spelar som vi brukar spela.

Det fick uppenbarligen önskad effekt, för sakta men säkert började H65 äta ikapp och
i paus var underläget fyra bollar. I den andra halvleken tog hemmalaget över matchen och ledde med ett par mål på slutet, mycket tack vare 13 mål av Jasmina Djapanovic. Nimes kämpade sig dock tillbaka och avslutningen blev dramatisk.

– Vi hade Michelle Fyhr Seifert i laget och det är en underpar person som var inne på slutet av sin karriär, men som kom in och bidrog. I vår sista timeout hade jag sagt till henne att nu spelar vi ett spel som bygger på att vi släpper in bollen till dig, men lobba för fan inte när du får läget.

– Michelle lobbade ändå, men målvakten stod kvar och limmade bollen, skrattar han. Men det gjorde inget, vi vann med en boll och var otroligt nöjda över att ha besegrat ett franskt topplag.

Om få trodde på H65 inför matchen i Sverige var det ingen som trodde på laget inför returen i Frankrike.

– Det var klart, de hade redan slagit oss. All media nere i Frankrike undrade bara hur mycket vi skulle få stryk med.

H65:s uppladdning var knappast optimal. Jennie Linnéll hade skadat nyckelbenet och missade matchen, dessutom hade laget ankommit sent till Frankrike kvällen före match. Trots det hade H65 ledningen med 12–10 i paus.

– Det var tack vare de här typerna vi hade i laget, de brydde sig inte om förutsättningarna. Vi saknade Jennie och Anna fick rött kort tidigt i andra så vi fick gå otroligt hårt på Jasmina och Mia. Andra halvlek var verkligen en kamp och vi kunde knappt göra mål, men Jannike storspelade i mål och räddade både frilägen och straffar.

”Det var oerhört stort, gränsöverskridande i Sverige”

H65 fick inte förlora med mer än en boll och på slutet saknade den franska storklubben bara ett mål för att gå vidare.

– Jag sa till spelarna under en timeout att om vi får tag i bollen måste vi ta det lugnt och få frikast, maska helt enkelt. Men spelarna var så jäkla trötta – vi fick tag i bollen tre gånger under matchens sista minut men gav tillbaka den till Nimes-spelarna varje gång. Som tur var räddade Jannike deras lägen och vi kunde vinna matchen och gå vidare till semifinal.

– Det var oerhört stort, gränsöverskridande i Sverige skulle jag säga. De enda som hade gjort det bättre än oss i Europa var IK Sävehof, men det var en klubb som hade vunnit en jäkla massa SM-guld. Det var en otroligt stor bedrift av oss.

Men där tog det stopp. Samobor från Kroatien var inte ett lag som H65 klarade av att skrälla mot. Framförallt var det matchen i Kroatien som ställde till det.

– På morgonen på matchdagen gick jag och vår lagledare Fredrik Jönsson bort till hallen för att kolla och vi tyckte att den var jättefin. Men när det var match blev vi hämtade och körda till en annan hall, när vi kom fram tänkte vi att här kan måtten inte stämma. Dessutom stod det massa politiska slagord överallt, vi hade ju Jasmina i laget som var serb.

Matchen blev dessutom en galen sådan och i efterhand visade det sig att domarparet hade varit mutade.

– Hemmaspelarna fick ta fem-sex steg och göra mål och det i kombination med att de var extremt våldsamma gjorde att jag gick in på banan och undrade vad de höll på med. Jag kunde stå två meter in på plan och fråga vad de sysslade med, men de visade inte ut mig. Jag sa till och med att de var mutade och i en vanlig match hade jag först fått en utvisning och sedan rött kort.

– På kvällen träffade jag domarna på hotellet och då frågade jag vad som hände, de svarade att de inte hade något val. Två veckor senare dömde samma domare en match med Århus i Europa och då kom det fram att de hade varit mutade.

H65 förlorade matchen med åtta mål och hade ett minst sagt knepigt läge inför returen
i Höör. Där svarade H65 för en riktigt stark prestation, men femmålssegern räckte inte och den osannolika resan tog slut i semifinal.

– Det var ändå fantastiskt att vi lyckades gå så långt som vi gjorde, säger Harris.

– Där någonstans kunde vi ha tänkt att vi har gjort en bra säsong med semifinal
i Challenge Cup och vi skulle spela kvartsfinal i Elitserien mot Skövde. Det var dessutom klubbens första slutspel någonsin.

H65 Höör besegrade Skövde HF med 3–1 i matcher, ett Skövde som H65 hade haft svårt för under säsongen och som hade ett betydligt bättre lag, åtminstone på pappret.

– Vi var hela tiden sugna på nästa steg och så fort vi slog ut Skövde såg vi framåt semifinal mot IK Sävehof, men det blev naturligtvis för svårt mot ett lag fullt med landslagsspelare.

IK Sävehof vann med 3–0 i matcher och var helt outstanding den säsongen, men klubben som hade gjort den stora resan var H65 Höör. Från att ha varit nära att åka ur säsongen före till att gå till semifinal i Europa och klubbens första slutspel någonsin i Elitserien.

– Den säsongen var en av de absolut coolaste jag har varit med om. Jag tror att folk har svårt att förstå vilken jäkla bedrift det var att gå från att första året ha hankat sig kvar till att andra året med samma trupp bli fyra i grundserien, gå till semifinal i Sverige och även i Europa.

– Folk förstår inte vilken bedrift det var att göra den resan på så kort tid som vi gjorde.

Vi frågar Niklas Harris hur det kunde bli på det här sättet och han målar då upp flera olika faktorer till de stora och snabba framgångarna.

– De två första säsongerna var en uppbyggnadsfas av organisationen. Jan och Elisabeth är otroligt bra på det sättet att det blir alltid korta beslutsvägar. Jasmina hade skruvar
i sitt knä som behövde fixas och när jag bad om det kom vi överens direkt. Det är den organisation jag har varit i där det går minst energi slösad, vi var alltid överens om vad som skulle hända.

– Jan och Elisabeth är otroligt bra på att skapa harmoni i gruppen och det gör de genom att alla får vara sig själva. Mia Rej är väldigt speciell, Jennie är en superstark människa och jag är också lite halvgalen emellanåt, men de lät oss hållas.

I klubben fanns dessutom lagledare Fredrik Jönsson och han hade en stor roll – nämligen att sprida glädje. Niklas Harris minns en upplevelse från en av klubbens alla Europaresor.

– Fredrik och Måns (Pedersen, assisterande tränare, reds.anm) bodde alltid ihop och var duktiga på att hitta på roliga grejer. Men en gång skulle Måns rigga filmkameran för att kolla så att den var okej inför matchen. Han stod i deras hotellrum med kameran omedvetet riktad mot sängen. Han fixade och höll på och under tiden gick Fredrik och la sig för att vila middag.

– Sedan tidigare hade de beställt extra bananer inför matchen och efter en stund knackade det på dörren och där stod en kvinna som ville komma och lämna bananerna. Hon kommer in när Måns står och fixar med kameran som är riktad mot Fredrik som ligger i sängen. Hon sprang ut innan de insåg vad som hade hänt, skrattar Harris.

Det var helt enkelt god stämning i hela klubben och många profiler som fick alla att må bra. Att det var högt i tak bidrog säkerligen också till att succén fortsatte säsongen 2013–14.

– Vi var fortfarande sugna på att vinna matcher och att lyckas. Jag har aldrig varit den typen av tränare som har haft resultatmål och sagt att vi ska vinna det eller vinna det, det är mer att vi skulle fortsätta att jobba på vissa saker. Vi hade kommit så pass långt att det fanns ingen anledning att titta tillbaka.

– Tanken var att vi skulle vara med och utmana, men drömmen hade varit att ta en medalj i Sverige eller i Europa.

Det blev ingen medalj på hemmaplan, men i Europa fortsatte H65 att gå fram som en ångvält. Den här gången gick H65 till final – men om Nimes var ett tufft motstånd säsongen före var det inget emot vad Issy Paris var.

– De hade Oftedal och hon var världens bästa mittnia, dessutom hade de en hel landslagsuppställning. Det var ett topp tio-lag i världen och det hade aldrig gått att slå Paris någon annan säsong, men det året gick det. Vi hade haft två-tre år med samma grupp och under den tiden kunde vi slå vilket lag som helst, säger Niklas Harris och avslutar.

– Det bara small till. Vi jobbade otroligt hårt och faller allt på plats samtidigt går det att få de här enorma åren som vi fick. Det ovanliga var hur fort det gick för oss.

Jan och Elisabeth Hansson, Niklas Harris och gruppen av spelare som hade varit med
i många år byggde upp H65 till en familjär storklubb. Inför säsongen 2016–17 lämnade Niklas Harris jobbet som huvudtränare och Ola Månsson tog över, kom in med ny energi och med en del nya spelare, med samma starka karaktär som redan fanns i truppen.

Den säsongen skrevs ett nytt kapitel i H65 Höörs historia när de genom att bryta IK Sävehofs dominans tog hem klubbens första SM-guld. På fem år hade klubben gått från att vara en hårsmån från att åka ur Elitserien till att vinna titlar både i Sverige och
i Europa. Räkna med att H65 Höör är i toppen för att stanna.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99
Del 6: IF Guif 1996–97
Del 7: Skuru IK 2000–01
Del 8: IK Sävehof 2004–05