Wera von Essen skriver sorgligt och roligt om den hängivna underkastelsen

I Wera von Essens andra roman kopplas katolicismen samman med underkastelse och våld. Kristina Lindquist läser en roman med fin språkkänsla.

”Alltså... det är en så vacker religion.” Det är en fantastiskt rolig scen i filmen ”Hannah och hennes systrar”, där Woody Allens rollfigur försöker förklara varför han vill konvertera till katolicismen. Scenen gör sig påmind när jag läser Wera von Essens ”Våld och nära samtal”, där dragningen till det katolska är ett centralt spår. 

Det vi talar om här är religion som estetik, och religiositet som estetisk pose. ”[J]ag ville synda, men till och med min synd är medioker, grå” beklagar sig romanens berättarjag. Hennes vän katoliken har däremot en aura som ”syns på långt avstånd”.

Wera von Essen följer upp ”En debutants dagbok”, som i fjol belönades med Borås Tidnings debutantpris, med en kort och lyrisk volym om våld, längtan och tvivel. I sin sorg över ”kontaktlösheten i världen” tar vår huvudperson fyrans buss genom Stockholm. Den är tillvarons axel och stagar upp texten med täta turer. Ofta förbi Odenplan, eftersom både ”lover, psykoanalytiker och schaman” finns i området.

”Våld och nära samtal” handlar till ansenlig del om just våld, med bambukäppar som används tills man tror att man ska gå under. Och kanske bör boken läsas som ett försök till idéroman om underkastelsens mening och väsen. Mycket är dunkelt sagt, men det går inte att bortse ifrån att författaren skriver fram rätt spekulativa kopplingar mellan sexuell dominans och religiös hängivenhet. Kristi budskap beskrivs som en form av masochism, någons första gudsmöte är en misshandel och ”när näven når ända in” beskrivs Gud som närvarande i den ”återlösande smärtan”. Och på samma sätt som den dominante älskaren vill kyssa bort ens tårar efteråt, som på en ”darrande liten fågel” ska Guds brinnande pil såra ens hjärta ”så att man ska söka lindring hos Honom”. 

När von Essen citerar andra Korinthierbrevet om att vilja ”skryta” med sin svaghet är det mycket välfunnet, eftersom den svaghet som framträder i boken närmast tas ut på parad. Det är som att betrakta en köttslig narcissism i samma tradition som långfredagens märkligt återkommande korsfästelser på Filippinerna. Rent intellektuellt är det i vissa delar ett banalt spektakel.

Och som läsning? Jo, Wera von Essen har en mycket fin känsla för språklig komposition, vilket ger texten ett slags drivande och gäckande baksug: ”jag tänker mig en tystnad ut mot innergården och planlösa dagar, man köper croissanter på något fik, man går till Ringen och börjar avsky Ringen”. Hon har också en förmåga att röra sig mellan berättarnivåer, där det i all självupptagen bråte plötsligt kommer en blixtrande slutsats om varat och tingen. Det är både roligt och sorgligt exakt när det konstateras att en man gillar kvinnor med ”hög abstraktionsnivå”, och lovar att hon ska få så mycket spö att hon glömmer att hon ”skrivit en bok”. Det är som att texten vaknar, och jag med den.

Som andlig litteratur öppnar sig boken först när den på allvar tilltalar en annan människa: ”Du vet att jag ber för dig, att vågorna från bottenplan upp genom huset är bönens, men att säga det vore att sluta be.” Det här är text som sliter sig från sin egen spegelbild, om bara för en kort sekund.

Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur. och intervju med Wera von Essen.