Vad händer när de som granskar makten blir en del av den?

Många ledarskribenter, mediechefer och journalister är en del av den elit de själva borde granska. På Proletären får ingen tjäna mer än en genomsnittlig LO-arbetare.

Många av de som påstår sig granska och kritisera makten är ofta själva en del av den. Idag tjänar de etablerade mediernas ledarskribenter, krönikörer och proffstyckare långt mer än vanliga arbetare. 

I december förra året listade Dagens Media de bäst betalda mediecheferna. Den bäst betalde chefredaktören var Peter Wolodarski på Dagens Nyheter.

Han hade en inkomst på 4,8 miljoner kronor 2018. Det motsvarar en lön på 400.000 kronor i månaden.

Andra välbetalda mediechefer var Tomas Matsson, f d chefredaktör på Expressen med fyra miljoner i inkomst 2018, Jan Helin, mediedirektör på SVT med 2,4 miljoner och Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet med 1,5 miljoner i inkomst.

Ännu högre inkomster hade styrelseproffsen inom ägarbolagen. Tomas Franzén, styrelseordförande i flera Bonnierföretag, hade en årsinkomst på 10,1 miljoner. Stampenmagnaten Peter Hjörne tjänade tio miljoner 2018 och Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal tjänade 6,8 miljoner kronor samma år.

2017 listade Dagens Media också medieprofilerna med högst årsinkomst. Listan toppades av Jan Guillou med 5,5 miljoner kronor, Alex Schulman med 4,6 miljoner och Robert Aschberg med 3,8 miljoner.

Det kan jämföras med genomsnittliga LO-arbetare som 2019 hade en medellön på 27.000 kronor i månaden, vilket ger en årsinkomst på 324.000 kr. Det är för den delen också långt över vad många vanliga reportrar tjänar. Snittlönen för anställda på bemanningsbolaget Mittmedia kompetens var till exempel 28.000 kronor 2016.

Många välbetalda journalister gör såklart ett bra arbete, ofta under stor press. Det är inte heller en moralisk fråga. Jag klandrar ingen skribent för att ha tackat ja till en högre lön.

Men vad händer om allt fler journalister lever i en helt annan verklighet än vanligt folk?

Människor – och deras tänkande – formas av den sociala och ekonomiska verklighet de befinner sig i. Det gäller chefer, politiker, fackpampar – och givetvis också journalister.

Majoriteten av de stora medierna ägs av vinstdrivande bolag och har borgerliga ledarredaktioner. De fokuserar på näringslivets väl och ve, medelklassens kulturyttringar, Stockholms innerstadsliv och obskyra twitterdebatter. Politiska frågor som lyfts fram är ofta symbolfrågor och mer sällan arbetarfrågor – om det inte finns ett sensationsvärde eller ger många klick.

Mindre fokus läggs på välfärdens nedmontering, fackliga frågor eller otryggheten för arbetare. När glesbygden eller förorten skildras görs det nästan alltid ur ett utifrånperspektiv.

Frågor som invandring och brottslighet diskuteras ovanifrån och ur ett moralistiskt perspektiv (såväl från höger som ”vänster”) – och sällan ur arbetarperspektiv.

Vad kan man göra åt detta? På Proletärens redaktion får ingen tjäna mer än en genomsnittlig LO-arbetare. För oss är det självklart att vi ska leva i samma verklighet som vanligt folk.

Med jämna mellanrum brukar mediernas proffstyckare ifrågasätta till exempel renhållningsarbetares eller hamnarbetares löner. Kanske borde de fundera på vilken verklighet de själva befinner sig i?