Humlan Hansson – en kapabel femteklassare gör entré

När elvaåriga Humlan Hansson kommer tillbaka till skolan efter vattkopporna har hon ingen bästis längre: Nour är med hästtjejerna. Bara ensamhet återstår, men Humlan har egna lösningar på alla problem.

Humlan Hansson är elva år när hon får 103 kliande vattkoppor och tvingas stanna hemma från skolan i två veckor.

Fjorton dagar kan tyckas som en kort tid, men den kan också utgöra skillnaden mellan tryggheten och en otänkbar kris. 

När Humlan kommer tillbaka har hennes bästis Nour börjat hänga med hästtjejerna i stället. Humlan behandlas som luft och blir förvisad till en mer solitär tillvaro. På bildlektionen tecknar hon sig själv som en mullvad eftersom hon hört ”att det är ett väldigt ensamt djur”. 

Bildläraren tycker att Humlan ritar fel, att man inte gör självporträtt på det där utsvävande sättet. Så hon tvingas göra om – och placerar sig själv i förgrunden. Alltmedan hästtjejerna med sina flätor och svarta, hotfulla mular frustar i bakgrunden. 

Tidigt i texten blir det tydligt att Humlan inte är någon vanlig femteklassare. Hennes blick på vuxenvärldens draman är klarsynt. Inget av vikt undgår henne och hon har sina egna lösningar på dess problem. Lösningar som hon så småningom sätter i verket i en hjärtknipande berättelse om vänskap, fasterns psykiska ohälsa och det allmänna växandet som hör livet till. 

Bildspel

Sina egna drömmar har Humlan redan stakat ut för sig själv. Hon ska bli konstnär som sin oregerligt älskvärda faster Fanny som förbjudits att vara barnvakt efter att hon och Humlan förvandlat familjens trädgård till en installation där det vackra magnoliaträdet dryper av målarfärg.

”Tusen år av svart” kallar de den. 

Kristina Sigunsdotters text är skriven i en nära jag-form och boken spelar på dagbokens intimitet i så väl titel som utformning. Bildkonstnären och serietecknaren Ester Erikssons flyktiga teckningar förstärker närheten, så väl Humlans egen röst som hennes bildspråk. Illustrationerna är fyllda av en absurd humor, omisskännliga i sin svärta och fångar samtidigt Erikssons förkärlek för att blanda människa och djur. 

Deras samarbete, vilket tycks sprunget ur en ömsesidig beundran för den andra, känns unikt då text och bild samspelar och sitter ihop på ett närmast hudlöst sätt. Man anar en konstnärlig process där de båda delarna utforskats simultant. 

Tankarna flyger till Barbro Lindgrens böcker om Lilla Sparvel men ”Humlan Hanssons hemligheter” leviterar från en tryggare, varmare grund. Som vore Humlan en mer emo version av Pippi Långstrump. En kapabel vardagshjälte för 2020-talet är hon i varje fall.

Läs fler texter av Alexandra Sundqvist och fler av DN:s barnboksrecensioner.