Därför blir författarna krisens orakel

När politiker, ekonomer och läkare inte har lösningarna på samhällsproblemen vinner litteraturen ny auktoritet. Men vad kan författarna egentligen bidra med under pågående pandemi? DN:s Per Bengtsson undersöker vårens ymniga coronaskriverier.

En sädesärla får Ulf Lundell att tänka på sin farfar som dog i spanska sjukan. När myndigheterna placerar henne i riskgrupp väcks Kerstin Ekmans minnen av hur hon smittades av asiaten. Konspirationsteorier om virusets uppkomst och spridning ger Mats Strandberg ”skamliga små kickar” när dystopin i hans roman ”Slutet” blir en förlaga till verkligheten. 

Under den pågående pandemin har författare över hela världen – inte minst i DN – vittnat om sin tillvaro, reflekterat över samhällsutvecklingen och påmint om liknande erfarenheter från förr.

– Det är egentligen inte särskilt förvånande. Många författare är vana att följa och kommentera samtiden. För vissa, som Ulf Lundell, passar det dessutom in i ett pågående konstnärligt projekt.

Det säger Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet. Forskare som, likt han själv, studerar den här typen av fenomen brukar fundera över en rad olika aspekter i texterna. Kommenteras en händelse medan den pågår eller med distans? Är det i form av sakprosa eller i fiktionens förklädnad? Och kan man skönja en tendens, alltså att författaren vill skapa opinion?

– I coronakrisen har jag hittills mest stött på sakprosa som skrivits i direkt anslutning till virusutbrottet. Författarna har varit ganska försiktiga. Det finns inget facit, inget ”efteråt”, säger Johan Svedjedal.

Han framhåller att hälsokatastrofer av den här digniteten numera är en ovanlig företeelse, men att andra medicinska händelser som spanska sjukan och tbc har satt spår i den svenska litteraturen.

– Vi har till exempel Sven Stolpes ”I dödens väntrum” som blev en stor succé när den kom. Den visar hur den existentiella skärpan stärks under sjukdomshotet. Det är en uppskruvad skildring av en människas förhållningssätt till livet i skuggan av det yttersta. Ska man hantera det med resignation, hedonistiskt festande eller en religiös tro?  

I andra typer av kriser, som krig, har författare varit mer benägna att skapa debatt eller ta strid, förklarar han.

– Ett berömt exempel är Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” som publicerades i tidskriften BLM 1965. Den blev väldigt omdiskuterad på grund av ett enda ord: han skrev att USA:s krig var ”vidrigt”, vilket ansågs som en kraftig opinionsyttring.

De båda världskrigen är händelser som, liksom coronapandemin, påverkat människor på alla kontinenter och gett upphov till mängder av litterära verk. Författarna tvingades ibland skriva förtäckta skildringar av krig och auktoritära system, som Vilhelm Mobergs ”Rid i natt!” och Karin Boyes ”Kallocain”.

– Men det undgick förstås ingen vad de här romanerna egentligen handlade om. Just nu är yttrandefriheten inte hotad i Sverige, men erfarenheten säger att sådana försök kan göras i anslutning till en stor kris och vi ser att det sker i andra länder, säger Johan Svedjedal.

En likhet med andra världskrigets vardag är att delar av samhället även då stängdes ner.

– Teaterföreställningar ställdes in och biorepertoaren minskades. Boken blev det enda icke-ransonerade njutningsmedlet. Men i dag finns ju alla medier som strömmad hemunderhållning, vilket gör att boken inte har samma privilegierade ställning. 

Författaren Amanda Svensson, som är bosatt i Cornwall i Storbritannien, har skrivit en enda text om coronakrisen. Det var efter att premiärminister Boris Johnson kungjort: ”Om dina vänner vill träffas – säg nej”.

– Då grät jag framför tv:n. Jag kände ett behov av att skriva om den starka upplevelsen. Tre veckor tidigare hade det varit ett omöjligt uttalande, säger hon.

I karantänen har Amanda Svensson tagit sig tid att läsa författares vittnesmål om coronakrisen från flera olika länder.

– Jag tycker mig se två spår över hela Europa. Det första är betraktelser av ett stillasittande liv med ganska höga poetiska anspråk. Syftet med dem verkar vara att lyfta det prosaiska tillståndet i att inte få göra det man planerat till något högre och mer existentiellt värdefullt, inte bara ett logistikproblem. Den andra typen av texter handlar om vad som händer efter krisen. De har en mer politisk udd och lyfter frågor om klassklyftor och klimatförändringar. En slags appeller till hur vi kan leva ”sedan”. 

Men även de stillsamma naturbetraktelserna blottar orättvisa samhällsstrukturer, har hon märkt. Amanda Svensson ger ett exempel från fransk press där två av varandra oberoende författare samtidigt rapporterade om hur de flydde till sina sommarhus på landsbygden och insöp den blomstrande vårprakten.

– Det väckte vrede. Människorna i små lägenheter i Paris förorter kände inte igen sig. Ett problem är kanske att de författare som är så uppburna att de får skriva i Le Monde eller The Guardian lever ett privilegierat liv. Under den här krisen är det påtagligt att författarna görs till språkrör, men att de inte kan tala för alla.

Amanda Svensson har noterat att varje nation försöker skapa sin egen berättelse om krishanteringen.

– Alla vill odla bilden av att de gör rätt. Gör vi fel så dör vi ju. Då uppstår en form av fiktion om samhället. I Sverige handlar den om förnuft och att lyssna på experterna. I Storbritannien märks en ny sorts patriotism där man vill åkalla minnen av fornstora dar. Många sluter upp kring föreställningen om ett starkt land som är rustat att möta alla slags kriser.

När den politiska oppositionen ”checkar ut” kan författarna fylla ett tomrum, menar Amanda Svensson. 

– I ett samhälle måste det finnas röster som är motvalls, för att skapa balans. Författaren Philip Pullman skrev till exempel nyligen att vi måste stänga alla privatskolor, reformera valsystemet och ställa politikerna inför rätta för mord.

Och hon förstår författarkollegornas lust att skriva om pandemin.

– Kriser är för de allra flesta författare själva livsluften, det är vad som driver de flesta stora dramer. Som författare och läsare är man tränad i tankesättet att efter en kris kommer förändring. Jag är inte säker på att det funkar så i det verkliga, individuella livet. Men det kan vara en förklaring till varför författare skriver om det här.

Amanda Svensson framhåller att litteraturens uppgift inte, som till exempel journalistikens, är att ta reda på vem som agerar rätt och fel – utan att visa upp världen som mångfasetterad och svår att förstå. Att fånga komplexiteten det innebär att leva i en osäker tid.

– Men det finns en risk att man gör det med större dramatik än nödvändigt. Eller i form av plakattexter och överdrivna liknelser, som när pandemin jämförs med ett krig.

Författarnas nyvunna auktoritet som krisens orakel kan kopplas till att politiker, ekonomer och naturvetare som vanligtvis presenterar lösningarna på samhällets utmaningar nu famlar i mörker. Det tror Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet.

– Plötsligt kan litteraturen bidra med lika mycket sann kunskap som de ”vanliga” experterna. Litteraturen är bättre på att uttrycka det omöjliga, okända eller motsägelsefulla. Det som politikerna inte kan fånga.

Men bara för att litteraturen får större tyngd betyder inte det att exempelvis Folkhälsomyndigheten blir mindre viktig, betonar Sven Anders Johansson. 

– Litteraturen kan inte ge lösningar, då har man missuppfattat vad det går ut på. Däremot kan den ge perspektiv på situationen och på de dåliga lösningarna.

Författare och intellektuella, poängterar han, har inte samma koll på utvecklingen som myndighetsföreträdare. Och de behöver sällan stå till svars för sina uttalanden, som politiker. Därför ska man ta deras utsagor med en nypa salt.

– Författare förväntas bidra med de stora orden, och de riskerar ibland att bli lite för stora, för ”goda”, säger Sven Anders Johansson. Risken är att det slår över i en falsk humanism som proklamerar att alla är lika och att vi går igenom det här tillsammans. Det kan skymma den kritiska analysen och de klassbetingade orättvisor som krisen har blottlagt. 

Varken Johan Svedjedal, Amanda Svensson eller Sven Anders Johansson tror att det som publicerats hittills på kultursidorna kommer att definiera coronaepoken. Litteraturhistorien vittnar om att det krävs tidsavstånd och distans för att hitta de rätta formerna att skildra en stor kris.

– Det behövs några år för att erövra fågelperspektivet, säger Sven Anders Johansson.

Johan Svedjedal ser en paradox i att marknaden efterfrågar böcker om pandemin medan den pågår, men att den konstnärliga processen just tar lång tid. Själv arbetar han just nu på en biografi om Harry Martinson, där ett avsnitt handlar om författarens inblandning i finska vinterkriget. Tillsammans med bland andra Eyvind Johnson och Olof Lagercrantz engagerade sig Harry Martinson i den svenska frivilligrörelsen. Strax efter skrev han romanen ”Verklighet till döds”.

– Det är ingen särskilt lyckad bok. Den präglas av splittring och brist på distans. I efterhand sade Harry Martinson själv att det snarare var en skiss än en färdig roman.

Amanda Svensson har svårt att bortse från stämningarna av melankoli och ödslighet omkring sig i arbetet med sin nya bok. Hon ville inte alls skildra ett samhälle där folk inte får träffa sina vänner eller gå till mataffären. Men verkligheten sipprar in.

– Den blir nog lite deppigare än jag tänkt. Jag funderar ibland på hur svårt det måste ha varit för amerikanska författare i början av 2000-talet att ta sig runt 11 september och kriget mot terrorismen. Det här kommer ju också att få efterverkningar i åratal. Jag tror att litteraturen fyller en viktig funktion i kris och lidande, både privat och globalt. Man vänder sig till den för att inte känna att allt är meningslöst. Har man kärleksbekymmer tröstar det ju att läsa om någon annan i samma situation, det gör bördan lättare och ger en känsla av värdighet att man är med om något större – erfarenheten av hur det är att vara människa.

Läs mer:

Hat och påhopp efter kritik mot den svenska coronalinjen

Så kommer kapitlet om coronakrisen skrivas 

Livet är inställt – länge leve monotonin 

Författare skriver om coronakrisen 

DN-texter om coronakrisen blir bok