Yasin flyter mellan svartsyn och flyktigt hiphoplyxliv

På Rinkebyrapparen Yasins första riktiga album rör han sig mellan släpiga rapverser och ännu släpigare refränger, med rejält svarta texter och förrädiskt melodisk musik.

”Flaskorna är tomma/som min blick”. Textraden är inte mer sex ord, men sammanfattar stämningen på Yasins första riktiga album efter ett flertal hajpade singlar och ep.

Rinkebyrapparens ”98.01.11” är en tjugofyra minuter kort, men precis, skildring av ett våldsamt förortsliv där det eventuellt finns – försvinnande få – utvägar, men alltför många gör vad de tror att de måste, snarare än vad de borde eller i alla fall skulle kunna.

Yasin flyter mellan en närmast nihilistisk svartsyn och ett flyktigt hiphoplyxliv, mellan svenska och engelska, mellan släpiga rapverser och om möjligt ännu släpigare refränger. I kontrasten mellan texternas stundtals rätt beska svärta och den mjukt tillbakalutade musiken uppstår ett slags förrädiskt melodiskt lugn. 

Bästa spår: ”Drownin”

Läs fler musikrecensioner av Mattias Dahlström, till exempel om hur Mura Masa förnyar sin danspop med gitarrer.