Andrew Brown: Detta kan vi lära oss av Daniel Defoes klassiska pestskildring

Daniel Defoes krönika över det ödesdigra pestutbrott som drabbade London 1665 har fått förnyad aktualitet i spåren av coronapandemin. Den brittiska journalisten Andrew Brown läser om en fascinerande bok om farsotens psykologi.

Daniel Defoe, nu framför allt ihågkommen som författare till ”Robinson Crusoe”, den första postapokalyptiska romanen, skrev också om en verklig apokalyps: pesten som drabbade London 1665. ”Pestens år” gavs ut 1722 och utger sig för att vara en krönika, ett ögonvittne, till händelserna ett halvsekel tidigare. Fascinerande läsning nu när också vi hotas av en sjukdom för vilken det inte finns några botemedel, bara vård.

Böldpesten som härjade i London var betydligt dödligare än covid-19. Under 18 månader tog den runt 100.000 liv, en fjärdedel av befolkningen i den tidens London. Ett mindre förfärande facit än det som följde på samma sjukdoms utbrott i Stockholm 1710 då antalet dödsoffer uppgick till cirka 22.000 i en befolkning på 55.000.

I dag förväntar vi oss att vården ska fungera och att läkarna ska vara kunniga. Sjukdomar som inte går att bota ser vi som undantag. Men Defoe och hans läsare levde i en värld där de kunde dö av vad som helst när som helst. 

Varje församling i London var tvungen att registrera dödsfall och deras orsaker. Vi kan därför i noteringarna för 1665 hitta inte bara 68.595 dödsfall i pest – med säkerhet en lägre siffra än den verkliga eftersom de gamla kvinnor som rapporterade dödsfall var lätta att muta – utan också 5.257 döda i ”frossa och feber”, 2.614 på grund av ”maskar i tänderna”, 134 i ”kolik och gaser”, 1.288 i ”tarmvred” och 46 av ”sorg”.

Det rådde betydande oenighet om hur smittspridningen gick till

Man kan fråga sig vilken glädje man hade av läkare i en sådan värld. Många av dem flydde från staden när pesten kom. Det gjorde också kungen, hovet och alla andra som hade råd. För det enda som alla visste om pesten var att den smittade. Det rådde betydande oenighet om hur smittspridningen gick till. Defoe argumenterade med anmärkningsvärd envishet för att pesten smittade genom kontakt med den infekterade, inte som många trodde via luften.

Han förstod också att man kunde smitta innan symtomen givit sig tillkänna. ”Det var de farliga personerna, det var dem de friska och sunda borde ha aktat sig för, men det var ju omöjligt att veta vilka de var.”

Han förstod konsekvenserna av detta, och förutsåg också de svårigheter som är förknippade med modern smittspårning: ”I det här fallet hjälper det inte att isolera de friska eller föra bort de sjuka, om man inte kan gå bakåt och isolera alla som de sjuka har talat med, också innan de själva visste att de var sjuka, och ingen vet hur långt bakåt man måste gå och var man kan sluta.”

Här finns också andra iakttagelser som för en modern läsare framstår som tidlösa. De katastrofala effekterna på ekonomin, är ett exempel. När de förmögna köpmännen och hantverkarna lämnade staden kastades hela nätverket av underleverantörer ut i arbetslöshet.

De tog alla jobb de kunde få, hur farliga de än var

De fattiga, säger Defoe, drabbades värst av pesten, men de var samtidigt de som var mest obenägna att hemfalla åt ett illusoriskt hopp. ”De skötte sina sysslor med ett slags djuriskt mod... som inte hade någon grund i vare sig tro eller förstånd.” De tog alla jobb de kunde få, hur farliga de än var: ”vårdade de sjuka, vaktade tillbommade hus, bar sjuka till pesthuset och, vilket var ännu värre, bar döda till deras gravar.” Kvinnor led fruktansvärt. Havandeskapen var riskablare än vanligt när alla barnmorskor flytt. Många av de fattiga svalt.

Defoe ger exempel på såväl osedvanlig och långvarig generositet som dramatiskt stegrad själviskhet: ”... detta var en tid då alla var så uppfyllda av omsorg om den egna välfärden att det inte fanns plats för medlidande med andra som drabbats av olycka; för alla hade döden väntande vid sin dörr, många hade den redan i sina familjer... Det var sannerligen inte förvånande: när man själv riskerade att när som helst dö sinade kärlekens källor, dog all medkänsla för nästan.”

Till sist ebbade epidemin ut. För Defoe var detta ett utryck för Guds barmhärtighet, han visste inget om flockimmunitet, och inget annat kunde förklara att en så mäktig sjukdom klingat av.

När farsoten försvunnit drevs de bort på nytt

Och så snart Gud hade visat sig barmhärtig återgick den religiösa verksamheten till vardagen. Pesten hade brutit ut bara fem år efter att restaurationen av monarkin markerat slutet på det engelska inbördeskriget. Det hade av de stridande tolkats som ett religionskrig. Vid restaurationen hade de förlorande protestantiska grupperna drivits bort från statskyrkan, men medan pesten rasade fick deras förkunnare återvända till predikstolarna. När farsoten försvunnit drevs de bort på nytt.

Inte förrän på 1800-talet blev dessa frikyrkliga betraktade som fullvärdiga medborgare, med rätt att studera vid universitet och bli parlamentsledamöter. Så Defoes sista läxa lär oss att när pandemin är över kommer våra egna kulturkrig att bryta ut igen med förnyad kraft.

Översättning från engelska: Per Svensson