El Perro del Mar duger gott utan den krystade ramen

När Moderna museet gett El Perro del Mar fri tillgång till samlingarna hade det varit en idé att presentera de konstverk hon inspirerats av. I stället för att bara låta henne spela några nya låtar.

Om musiken fick moderna konstnärer som Henri Matisse och Vasilij Kandinskij att återuppfinna måleriet söker sig dagens popstjärnor gärna till konsten. När Beyoncé och Jay-Z spelade in videon till ”Apeshit” på Louvren i Paris häromåret slog museet dessutom publikrekord. Just nu är det förstås inte läge för rusning, men nog måste Moderna museet ha hoppats på någon sorts hajp när man i fjol gav Sarah Assbring – alias El Perro del Mar – uppdraget att skapa musik utifrån samlingarna.

Annars vore det lätt att uppfatta tisdagens liveströmmade konsert som ett typiskt coronaprojekt. Tanken var att Assbring skulle umgås ensam med konsten på måndagar när museet vanligtvis är stängt, men det blev bara några få besök i de folktomma salarna innan pandemin kom emellan. Musiken fick skrivas färdigt hemifrån och man kan föreställa sig att det är ungefär så här hon brukar arbeta även i vanliga fall.

Läs mer: El Perro del Mar: Jag har fått utlopp för den vrede jag känner

Kanske är det därför själva konceptet känns så onödigt krystat. Om nu ett statligt museum ska ägna sig åt sponsring av smal popmusik hade det kanske varit en idé att presentera några av de konstverk som Assbring fastnat för.

I stället försöker man motivera satsningen genom att upphöja resultatet till någonting det inte är. ”Free land” beskrivs som ”ett tjugo minuter långt musikverk bestående av ett flertal kortare stycken som går in och ut ur varandra”. På rent popspråk skulle man kort och gott kalla det för en ep bestående av en handfull låtar – om än framförda i ett svep.

Det är knappast någonting som förändras bara för att Assbring står eller sitter på huk framför ett okommenterat postercollage av konstnären Klara Lidén.

Soundet är drömskt flytande, mörkt och klart på samma gång. Medmusikern Jacob Haage skruvar fram diskreta syntljud i bakgrunden och Assbring sjunger om att drömmare förändrar världen. Ungefär halvvägs blir ljudbilden fränare med titellåten som ett slags epicentrum för återhållen hedonism.

El Perro del Mar skapar en på sitt sätt konstnärlig collagepop med elektronisk fond och rudimentärt gitarrkomp. Den duger gott för vad den är utan påklistrade förväntningar.

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om Radiosymfonikernas hyllning till Kraftwerk och den elektroniska dansmusiken.