Roliga konstinitiativ i coronatiden

Coronapandemin har stängt ner världens konstinstitutioner men samtidigt öppnat för självorganisering och nya alternativ. Maria Lind rapporterar om initiativ som kan bli bestående.

Mitt i allt elände som covid-19 fört med sig har ovanliga sätt att möta konsten fått ett uppsving. Institutionselefanternas och den kommersiella sektorns drag för att behålla uppmärksamhet och intäkter har varit pliktskyldiga, förutsägbara digitala visningar. Men det finns roligare initiativ. Till exempel den innovativa museialliansen L’Internationales projekt att bjuda in och arvodera konstnärer för att visa nya verk på Instagram under rubriken ”artists in quarantine”. L’Internationale består av bland andra Reina Sofia i Madrid, Moderna Galerija i Ljubljana och Vanabbemuseum i Eindhoven, som än en gång visat att de hör till vår tids modigaste och vassaste konstmuseer.

Viljan att stödja konstnärer och ge näring åt ett pågående samtal om konst är också tydlig hos konsthallen Para Site i Hongkong, en av Asiens ledande institutioner. De erbjuder digitala ateljébesök som är gratis för besökaren men arvoderade för de unga konstnärer i Hong Kong som deltar. Dessutom får de en månads sjukförsäkring betald. I Rotterdam skapade konsthallen Witte de With kvickt en ny hemsida, en ”mini site” för olika aktiviteter under stängningen. Under rubriken ”communities” inbjuds konstnärer och konsthallens frilanspersonal, som stått utan arbete under pandemin, för att mot ersättning dela med sig av text och bild om hur självisoleringen påverkar dem.

Något som på många håll har blomstrat när det institutionella konstlivet släckts ner är självorganiseringen. I Italien har kollektivet Art Workers Italia formats för att synliggöra att många inom konstsektorn helt saknar sociala skyddsnät.

Ett annat exempel är konstnären Ahmet Ögut, som ofrivilligt fastnade i karantän i Istanbul och då curerade en miniutställning på Instagram med historiska verk som konstnärer gjort i hemmet. 

Och för de Berlinbor som längtar efter analog konst fanns under påskhelgen Die Balkone i stadsdelen Prenzlauerberg. Över femtio konstnärer deltog i den uppmärksammade balkongutställningen, initierad av två frilanscuratorer, som snabbt fick efterföljare i flera städer, däribland Stockholm häromveckan. 

I före detta Östberlin gjorde Yael Bartana vårstädningen till en performance när hon kastade ut gammalt skräp från balkongen. En annan konstnär bjöd in alla grannar att visa målningar, affischer eller installationer på sina balkonger och fick på så vis hela huset att ”prata”. Ulf Aminde som växte upp i Västtyskland undersökte i en stor vepa den lokala konsthistorien och DDR-konstnären Max Lingner som givit namn åt gatan där Aminde nu bor. Vepan föreställer fötterna på dem som avbildas i Lingners propagandistiska kakelmålning ”Republiken byggs” från 1952, för att påminna om ”fotarbetet” i det antifascistiska samhällsidealet.

Filosofen Bruno Latour ser pandemin som en generalrepetition inför livet med klimatförändringar och uppmanar till tankeexperiment: vilka aktiviteter från tiden före viruset vill du slippa helt och vilka tycker du bör utvecklas? Själv säger jag liksom Tate Moderns chef Frances Morris gärna ”bye bye blockbusters” och hoppas istället på andra sätt att umgås med konsten än den ytliga frotteringen.

När till och med storgalleristen David Zwirner i The Guardian medger att den kommersiella sektorns ideal färgat av sig alltför mycket på den allmänna konstuppfattningen är det uppenbart att tillnyktringen från lyxkonsumtion och expansionism kan bli en långsiktig effekt av covid-19. 

I den framtida, nya normaliteten blir en annan möjlig effekt behovet av alternativa fysiska möten med konsten – ett uppsving för offentlig konst, på gator och torg, i skolor och tunnelbanan. Den har länge väntat på att aktiveras på sätt som fungerar här och nu.