Athena Farrokhzad: Debatten om Yahya Hassan flyttar fokus från de viktiga konfliktlinjerna

Att förväxla en kritikers invändningar med en vilja att tysta säger mer om synen på litteraturkritik än om resonemanget. Det finns ingen motsättning mellan att kritisera ett verk och att bjuda in dess avsändare till samtal, skriver Athena Farrokhzad i sin replik till de senaste veckornas kulturdebatt.

Jag har skrivit tre texter om Yahya Hassan. En kritisk men imponerad recension av hans debut, en hyllning av hans andra diktsamling och en minnestext efter hans död. Samtliga har tillkommit utifrån en vilja att ifrågasätta den människo- och litteratursyn som sanktioneras i dagens offentlighet. 

Som en illustration av högerns hegemoni har den sista lett till genmälen i alla stora tidningar. Jag önskar att Yahya Hassan fick sörjas i fred av dem som älskade honom bortom makabra kulturdebatter. Det jag vill diskutera här handlar om förståelsen av kritik, kollektiv och klass.

Poeten Segal Mohamed skriver i sin egen runa: ”Jag vill inte ljuga och säga att jag uppskattade din blick / Många gånger kände jag mig utsatt av dina texter / Du skrev med pennan som om du höll i ett maskingevär / Sköt ner allt som kom i din väg / Du sköt mig / Frustrerad över hur du beskrev muslimer (…) Att den yttre blicken blev bekräftad av dig”.

Dessa saker ville jag adressera i min recension av Hassans första bok (AB 22/1 2014). Att förväxla det med en vilja att tysta säger mer om synen på litteraturkritik än om mitt resonemang. Att som vissa debattörer likställa afroamerikanska feminister som skildrade sexuella övergrepp i de egna miljöerna, med en dansk poet som systematiskt använde n-ordet, liknade Somalia vid Afrikas rövhål, pratade om muslimer som bidragstagande parasiter och refererade till kvinnor som horor, är att förväxla emancipatoriska projekt med maktens språk. 

Att upprätta politiska gemenskaper är en förutsättning för samhällsförändring

Hassans dikter är stundtals sårbart desperata och sparkar också åt andra håll, vilket min recension av hans andra bok kretsar kring (DN 20/11 2019). Under sin tid i offentligheten intog han många och ibland motstridiga positioner. Men det är just för angreppen på muslimer, inte vreden mot staten Israel eller dansk imperialism, som högern betraktar honom som sanningssägare. 

Att som Hassan gestalta övergrepp i den egna gruppen kan vara livsavgörande. Jag är tacksam över dem som hittar vägar för att skildra sin utsatthet utan att göra våld på andras. Vittnesmål om trauman utesluter inte att de skrivs med omsorg om de man är solidarisk med. Den litteratursyn som anser det särskilt eftersträvansvärt att inte ha några lojaliteter är inte min. Och den som tror sig inte vara i någons tjänst reproducerar inte sällan dominerande narrativ. 

Mitt sätt att berätta är ofta att problematisera villkoren för berättande. Att skildra det som är svårt att skildra är ett sätt att göra just det. Det finns sorg och kringskurenhet i att tvingas förhålla sig till diskursens ordning. Den som är bekymrad över det bör fråga sig vilka skilda materiella villkor författare verkar under, i stället för att i liberal anda hävda att var och en är fri att överskrida strukturer. 

Det finns ingen motsättning mellan att kritisera ett verk och att bjuda in dess avsändare till samtal. Att upprätta politiska gemenskaper är en förutsättning för samhällsförändring. Att utforma dem så att de är öppna för människor som berörs av dem, trots att de kanske avfärdar dem, är varje rörelses ansvar.

Samma personer som vänder sig emot att jag skriver in Hassan i ett vi, hävdar sig samtidigt vara mer vi med honom än vad jag är

Högerskribenter som i varierande grad anammar rasistisk retorik är inte mina samtalspartners. Deras roll är att legitimera den rådande ordningen, min att utmana den. Men att deras tankefigurer upprepas av människor som anser sig värna arbetarklassens intressen är allvarligare. Samma personer som vänder sig emot att jag skriver in Hassan i ett vi, hävdar sig samtidigt vara mer vi med honom än vad jag är. Å ena sidan åberopar de det autonoma subjektets rätt att inte få sitt liv och sin dikt inskriven i några strukturer. Å andra sidan menar de att det finns ett kollektiv som Hassan faktiskt tillhör, vars erfarenheter jag antas inte dela. 

I denna fantasi är arbetarklassen det äkta och hämningslösa subjektet, obefläckat av politisk korrekthet och tillrättalagda radikala gester. Som om arbetarrörelsen inte har egen bildningstradition, som om många människor inte ägnar sig åt teori och aktivism just för att de är exploaterade.

För dessa skribenter spelar det ingen roll vilka livsvillkor jag faktiskt delar med Hassan. Om jag också är barn till flyktingar från Mellanöstern, om min släkt består av muslimer, om jag vuxit upp i ett miljonprogramsområde i ett hem utan kulturkapital, om jag också var lika rädd för jultomten som för min pappa, om han är förtidspensionerad fabriksarbetare, om mina bröder dog av överdoser eller inte.

Jag tror på solidariska allianser mellan exploaterade och förtryckta

Jag har aldrig velat använda personliga erfarenheter som slagträ i debatten. Inte för att de är oviktiga för min förståelse av rasismen, klassamhället och patriarkatet utan för att jag varken vill hävda att det är till följd av min utsatthet eller min läkarmamma som jag drar rätt slutsatser. Det finns ingen självklar relation mellan identitet och ideologi. Jag tror på solidariska allianser mellan exploaterade och förtryckta. Men jag för också gärna kamp med människor som kommer från andra förhållanden, så länge våra strategier och utopier överensstämmer. 

När skribenter som själva har framträdande positioner inom kulturlivet sprider föreställningar om sina meningsmotståndare som aningslösa inför klassamhällets våld bör man fråga sig varför. Eftersom diskussionen förs på arenor som denna är det uppenbart att också dem av oss som en gång var barn till fattiga flyktingar numera ingår i ett mellanskikt med kulturkapital. 

Jag är inte den enda som arbetar på en eftertraktad utbildning, ger ut böcker på stora förlag och skriver i etablerad media. Men begäret att detronisera just mig förenar fascister med klassreduktionister och säger något om hur ovanligt det är att någon med min bakgrund och ideologiska hemvist har inflytande i kulturvärlden. Och hur angripbara vi är när vi har det. 

Den egentliga striden står således varken kring ursprung eller position. Det är en politisk konflikt där några försöker legitimera sin agenda genom att avskriva motståndarens erfarenheter som illegitima. Det resulterar i en individcentrerad kulturdebatt som till synes uppehåller sig kring klassfrågor, men som egentligen förskjuter fokus från de faktiska konfliktlinjer som är relevanta för att organisera motstånd. 

Det bygger på en bristfällig klassanalys

I enlighet med en verklighetens folk-retorik påstås arbetarklassen vara reaktionär till sin natur, och de som är engagerade i queerrörelsen, i marxistisk eller postkolonial teori, görs automatiskt till dess motsats. Det bygger på en bristfällig klassanalys. Arbetarklassen är det heterogena kollektiv vars arbete exploateras i det kapitalistiska produktionssystemet. Den kan vara reaktionär eller radikal, trans eller transfobisk, rasistisk eller antirasistisk. 

Det viktiga är att den i sig bär potentialen att bygga ett nytt samhälle på ruinerna av alla hittillsvarande. Och det är som sådan den bör förstås. Inte som en fantasi om autentiska sanningssägare. Denna fetischering osynliggör inte bara stora delar av arbetarrörelsens politiska och kulturella arv. Den har också potentiellt farliga konsekvenser. För om arbetarklassen adresseras som reaktionär är risken överhängande att reaktionär politik förväxlas med radikal klasskamp.

Läs fler texter av Athena Farrokhzad och fler kulturdebattartiklar.