Därför tvärvände Angela Merkel

FRANKFURT AM MAIN. Från noll till femtusen miljarder på bara några veckor. Den tyska helomvändningen om bidrag istället för lån till drabbade länder markerar ett historiskt skifte. Samtidigt pekas nejsägare som Sverige ut som ”populister” i Tyskland. 

Om den europeiska snålheten har ett affischnamn är det Wolfgang Schäubles. Tysklands tidigare finansminister och förbundskansler Angela Merkels högra hand har sedan eurokrisen varit en symbol för hårda tag, gnet och tysk ordning och reda. Lika hyllad som han varit av nitiska sparekonomer, lika avskydd har han varit bland syd- och östeuropéer som varit måltavla för hans sparpaket. Med sitt mantra om att tyska skattebetalare inte ska stå för notan för andras partyn retade han upp en halv kontinent. 

Med sitt mantra om att tyska skattebetalare inte ska stå för notan för andras partyn retade han upp en halv kontinent.

Samme Schäuble, som har avancerat till parlamentets talman och därmed är näst högst i rang efter den tyska presidenten, har nu gjort en helomvändning och gör plötsligt inte längre skäl för smeknamnet Herr Snåljåp. 

– Om Europa över huvudtaget ska ha en chans måste unionen nu visa sig solidarisk och kapabel att agera, sade han häromdagen i en intervju med den tyska dagstidningen Die Welt. 

Att toppolitiker gärna efterlyser solidaritet och handlingskraft är inget ovanligt, men att Schäuble berömmer förslaget från Angela Merkel och hennes franska kollega Emmanuel Macron om en europeisk återhämtningsfond är något helt nytt. 

Den fransk-tyska bombmattan innebär i korthet att EU-kommissionen ska ta upp lån i storleksordningen 5000 miljarder kronor som ska delas ut som bidrag – inte krediter – till medlemsländerna för att få deras ekonomier på fötterna igen. 

– Ytterligare lån till medlemsstaterna hade verkat som stenar istället för bröd eftersom de redan är tungt skuldsatta, sade Schäuble i den mycket uppmärksammade intervjun. 

En tvärvändning så radikal att ingen kan tvivla på hur allvarligt Tyskland ser på framtiden för EU-samarbetet. 

Medan den svenska regeringen verkar betrakta frågan om hur en återuppbyggnadsfond för EU ska utformas framför allt är en fråga om pengar (”vi ska ha ordning och reda i de europeiska finanserna”, enligt statsminister Stefan Löfven) ser Tyskland ett större hot. Om eurokrisen handlade om att rädda Grekland kvar i eurozonen, handlar det den här gången om att rädda hela unionen och dess fredsprojekt.  

Till nästan vilket pris som helst. 

Om eurokrisen handlade om att rädda Grekland kvar i eurozonen, handlar det den här gången om att rädda hela unionen och dess fredsprojekt. Till nästan vilket pris som helst.

Inte undra på att tongångarna mot den så kallade snålalliansen där Sverige ingår varit höga i Tyskland. Bland annat har ledande kristdemokrater har anklagat nejsägarna för att vara ett gäng provokatörer som ägnar sig åt populism. 

Kritiker skulle invända att tyska politiker låtit sig påverkas av pressen från det egna näringslivet. Tyskland hör till ett av de länder som under åren har tjänat mest på den gemensamma marknaden och har allt att vinna på att grannländernas ekonomier kommer på fötter igen. För hur ska spanjorerna och italienarna ha råd att köpa tyska bilar om de inte ens kan betala hyran eller gå på krogen? 

Men vad anser tyskarna om att garantera skulder för länder med lägre skattemoral, större korruption och högre statsskulder än dem själva? 

Enligt en färsk opinionsmätning uppger hälften av de tillfrågade att de stöttar den fransktyska planen medan en tredjedel är emot. Stödet är som störst bland socialdemokrater och gröna väljare, medan Merkels egna Kristdemokrater är något mer avvaktande. 

Kanske spelar det en underordnad roll för landets mångåriga kansler. Angela Merkel är på väg att lämna politiken och kommer inte ens försöka att vinna fler val.