Mattias Svensson: Krastevs tröstande budskap är att det inte måste gå käpprätt åt skogen

Coronaviruset innebär en annan sorts samhällskris än de föregående på 2000-talet. Därför är det inte säkert att den gynnar nationalism, populism och auktoritära styren, vilket många befarar.

Efter pandemin kommer ekonomin att bli den stora frågan, och det är först då vi ser hur illa det kommer att gå. Så kan man i korta drag sammanfatta Ivan Krastevs långa essä om coronakrisen, ”Är morgondagen redan här? Hur pandemin förändrar Europa”.

Statsvetaren från Bulgarien har på senare år blivit en av Europas intellektuella fixstjärnor, och hans essä följer samma mönster som de tidigare böckerna ”Efter Europa” och ”Ljuset som försvann”: korthuggen analys och försök att förutse en kommande utveckling.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden, och det är nog snarare för sina nedslag i nuet som Krastevs skrift har sina största poänger.

Författaren har med sin familj fattat det hastiga beslutet att återvända till Bulgarien, trots att de stortrivts i Wien. Han menar att det säger någonting om coronakrisens natur att den föder sådan hemlängtan, och 200.000 utflyttade bulgarer har gjort detsamma.

Från denna horisont märks en ny ”folkhälsonationalism” som ersatt en tidigare kulturell nationalism. Den är territoriell, gränserna är nu stängda också för bulgarer i utlandet, medan ödet på ett annat sätt är gemensamt för alla på samma ställe.

Boken är dock framför allt en reservation mot att dra för stora växlar på sådana tidiga trender. Dels för att pandemin är övergående, dels för att den i sitt initialskede mötts med de verktyg som staten plockat fram vid 2000-talets tidigare kriser. Övervakningen från kriget mot terrorismen, statliga spenderbyxor och billiga krediter från finanskrisen samt stängda gränser från flyktingåret 2015. Nu får vi mer av allt det ovanstående.

Till en början trodde också Krastev att coronakrisen skulle bli som de tidigare med extra allt, och att vi därför skulle komma att se ytterligare uppsving för nationalistisk främlingsfientlighet och ökat inflytande i världen för auktoritära samhällsmodeller.

Nu ser han i alla fall några indikationer som inte tyder på det. De auktoritära nationalistledarna har varit påfallande obekväma inför covid-19, och de länder som mer eller mindre vägrat medge dess existens har haft auktoritära ledare, som Brasiliens Bolsonaro.

Kinas växande repression bygger inte på självförtroende, utan på att Kommunistpartiets ledare är desperata och paranoida.

Krastev gör en intressant distinktion mellan oro och rädsla. De auktoritära populisterna har varit bra på att exploatera oro, denna är diffus till sin natur eftersom den rör farhågor om framtiden och vad som komma skall. Coronapandemin väcker däremot rädsla, den är konkret och fokuserad på nuet, och i en sådan situation vänder vi oss snarare till experter och teknokrater som kan antas veta vad som bör göras.

Inte heller Kina har lyckats framstå som handlingskraftigt. Landets propagandaoffensiv har synats och lett till ilskna motreaktioner när manipulerandet av politiska processer i andra länder avslöjats. Få har dessutom så mycket att förlora på en värld med minskade handelsflöden som Kina, med ledare som rättfärdigat sitt styre med att det levererar tillväxt. Landets växande repression bygger inte på självförtroende, utan på att Kommunistpartiets ledare är desperata och paranoida.

Västvärldens demokratier är också illa tilltufsade av tidigare kriser och hur de har hanterats. Krastev är dock inte orolig för att nuvarande tillfälliga och långtgående restriktioner ska bli permanenta – även om han menar att länder som imiterat varandra genom omfattande nedstängning gjort detta mer för att slippa kritik än för att de vetat att det varit klokt.

Riskerna ligger snarare i efterverkningarna och då särskilt om växande klyftor, arbetslöshet och fortsatt stagnation präglar ekonomin. Då lär oron och missnöjet bli dominerande igen.

Sju avslutande paradoxer underbygger svårigheten att säga vilket håll utvecklingen tar framöver. Bland annat har krisen med avbrutna leveranskedjor påvisat en svaghet i globaliseringen, men pandemin är samtidigt ett problem som förenar oss globalt.

Ett visst hopp finns i att de åtgärder som rullats ut under 2000-talet med övervakning, stängda gränser och kreditexpansion blir så omfattande att vi också noterar dess nackdelar. Då kan framtiden komma att ta en annan riktning än vårt nära förflutna.