Matilda Voss Gustavsson: ”Min mörka Vanessa” visar att metoo aldrig handlade om entydiga svar

I arton år arbetade Kate Elizabeth Russell på romanen om 15-åriga Vanessas affär med sin lärare. Mot slutet påverkades hennes skrivande av metoo och det blir tydligt att rörelsen aldrig handlade om att förenkla sina erfarenheter. Snarare om att utvidga dem.

Jag kommer ihåg skådespelerskan Brigitte Bardots ilska mot den tidiga metoorörelsen. 85-åringen hade minsann uppskattat främmande mäns komplimanger om hennes rumpa, och jag kunde förstå henne. Det som drog i gång den där hösten var för många kvinnor ett minnesarbete på speed. Händelser som man mer eller mindre ordlöst hade försökt hantera visade sig plötsligt rymmas i absoluta begrepp som ”sexuella trakasserier” och till och med våldtäkt.

I de insikterna fanns både upprättelse och en förlust av de inre berättelser som tidigare varit en del av ens självbild, och som kunnat fungera som skyddsnät.

Ofta tyckte jag också att det nya språket förminskade ens erfarenheter. I offentligheten syntes sällan det dubbelbottnade och jag föreställde mig att Brigitte Bardot kände sig hotad av en yngre generation. Att hon upplevde sig reducerad till ett offer och ett tragiskt kvinnoöde. Hon hade ju haft kul och det hon nu försvarade var sig själv och sitt liv och allt det ljusa i sin ungdom. 

Men med tiden har det blivit tydligt att förändringen som påbörjades hösten 2017 aldrig handlade om den sortens enkla omvärderingar. Snarare om motsatsen.

Jag påminns om det när jag läser Kate Elizabeth Russells debutroman ”Min mörka Vanessa”, som tog arton år att skriva och som just utkommit på svenska. 

I den inleder 15-åriga Vanessa en sexuell relation med sin lärare Jacob Strane.
Han kommenterar hennes dikter med att hon har ett särskilt mörker inom sig, och en unik begåvning. Hon älskar att få bli isärplockad och sedan ihopsatt på nytt. Han omvandlar henne till någon som besitter makt: som gör män så galna att de är beredda att riskera fängelse. Och till en kvinna – även om Strane inför deras första natt insisterar på att iklä henne en bomullspyjamas med jordgubbsmönster.

Vanessa ser med iskall klarhet en rad situationer då Strane förgripit sig på henne – men utan att släppa taget om sitt livs kärlekshistoria

När Vanessa senare fyllt 32 och blivit för gammal för honom är det den situationen de återskapar i telefonen om nätterna.

Då har metoorörelsen just exploderat och en annan ex-elev anklagar Strane för sexuella övergrepp. Fler kvinnor träder fram, och Vanessa försöker undvika journalisten som menar att hon som ”överlevare” är skyldig att berätta ”sin sanning”.

Strane introducerade tidigt Vanessa för all den konst som skildrar relationen mellan äldre män och unga flickor. Det blev hennes stora besatthet. I intervjuer har Russell sagt att detsamma gällde för henne och att hon läste favoritboken ”Lolita” som en berättelse om förbjuden kärlek. I över ett decennium betraktade hon sitt eget projekt som detsamma. Innan de senaste årens samtal och texter fick henne att inse att romanen också rymmer övergrepp. Först då blev den möjlig att fullborda och under läsningen tänker jag att just det adderandet gör boken så rik.

Vanessa ser med iskall klarhet en rad situationer då Strane förgripit sig på henne – men utan att släppa taget om lolitasvärmandet och sitt livs kärlekshistoria. De är delar av samma verklighet och däri ligger det förståeliga och fasansfulla.

Hon stannar hos Strane, som inte kan förstå att hon fastnat i ett jobb som hotellreceptionist: ”Jag trodde att du skulle publicera din första roman vid tjugo”, säger han, och det kommer aldrig att finnas något svar på frågan om vem hon hade kunnat vara utan deras relation. 

Innan boken släpptes anklagades Kate Elizabeth Russell för att ha profiterat på en annan författares memoarer om en lärares övergrepp. Den väldigt amerikanska kritiken fick henne till slut att medge att även hon skrivit utifrån delvis egna upplevelser. Likt en spegling av bokens tema pressades hon då på fler entydiga svar. Var hon traumatiserad? Hon konstaterade att det är ”en process” och hennes roman visar att rörelsen som startade hösten 2017 i grunden handlar om ett utvidgande. Om att få en större blick på sitt liv och de egna erfarenheterna.

Läs fler krönikor av Matilda Voss Gustafsson här, till exempel om hennes nya förståelse för de som plastikopererar sig under coronakrisen.