Säsonger vi minns: IK Sävehof 2004–05

Säsongen 2019–20 fick ett snöpligt slut och handbollsabstinensen är stor på många håll. Handbollskanalen tar därför en titt i backspegeln i artikelserien vi kallar för ”Säsonger vi minns”. Vi har kommit fram till del 8 – historien om hur IK Sävehof blev en stormakt på herrsidan.

Om någon säger IK Sävehof, vad tänker du då? Sannolikheten är hög att du förknippar klubben med dess enorma framgångar i form av SM-guld – IK Sävehof har trots allt sex medaljer av ädlaste valör och dessutom fyra silver. Men om vi spolar tillbaka klockan cirka 20 år hade herrlaget inte tagit ett enda guld.

Vad hände under det tidiga 2000-talet? Hur kunde IK Sävehof gå från att vara en riktigt stark damförening till att bli en klubb att räkna med på alla sätt och vis? IK Sävehofs herrar tog guld såväl 2004 som 2005, men frågar man de som var med om båda gulden är det givet vilket år laget var som bäst: 2004–05, en säsong då klubben inte bara tog SM-guld utan besegrade självaste THW Kiel i Champions League.

Det går inte att berätta historien om IK Sävehofs dominans 2004–05 utan att berätta vad det var som gjorde att allt tog fart säsongen före. 2003–04 vann IK Sävehof 22 av 26 matcher under grundserien och i finalserien kördes de tidigare så dominanta Redbergslids IK över med 3–0 i matcher. Därmed hade klubben säkrat sitt första SM-guld på herrsidan.

Under den här tiden hade IK Sävehof nya stjärnskott som Kim Andersson och Jonas Larholm, men också rutinerade rävar som Peter Möller och Mikael Moen. Givetvis var även Rustan Lundbäck en stor faktor – en av svensk handbolls mest respekterade tränare.

”Jag föll för satsningen och mixen i laget”

Vi börjar någonstans när 2003 skulle bli 2004 och ett utlandsproffs bestämde sig för att flytta hem. Peter Möller hade spelat i Tyskland sedan 1999, men nu blev den före detta BK Heid och Alingsås HK-spelaren lockad av IK Sävehofs erbjudande.

– Jag hade ett telefonmöte med Rustan och Mats Grauers, jag tror även att Stefan Albrechtson var med. De ville höra hur jag tänkte och jag ville höra Rustans tankar kring hur Sävehof spelade handboll samt klubbens vision. Allt det där landade rätt väl hos mig och sedan flög Mats ner till Hamburg. Jag hämtade honom på flygplatsen och vi satt och snackade – när han åkte därifrån lämnade han över ett signerat kontrakt och bad mig att fundera, berättar Peter Möller.

– Det hela var väldigt proffsigt, de målade upp framtiden och att de inte hade vunnit något, men det var något som skulle ändras. Jag föll för satsningen och mixen i laget.

Som nämnt tidigare hade klubben det lite äldre gardet med Moen och sedermera även Möller. Bland de yngre var det framförallt nämnda Kim Andersson och Jonas Larholm som stack ut, men även spelare som Per Sandström, Jan Lennartsson och Patrik Fahlgren var på väg uppåt i sina karriärer. Och så hade de ett mellanskikt med bland andra Tommy Atterhäll och klubblegendaren Erik Fritzon.

– Vi hade en rätt bra mix, men framförallt var det ett otroligt hungrigt gäng. Det som genomsyrar laget var att alla ville vinna allt. Det var rätt bra tryck i internmatcherna om man säger så och vi tävlade i allt.

Under säsongen 2003–04 var det framförallt två lag som stack ut i grundserien: IK Sävehof och IFK Skövde. Där bakom skuggade HK Drott samt Redbergslid, som hade vunnit SM-guld säsongen tidigare men tappat en del tongivande spelare.

– Min första match var efter vinteruppehållet och jag minns att vi förlorade mot Drott. Men vi gjorde en liten resa där som innebar att vi var som bäst lagom till slutspelet.

– Det är ju speciellt i Sverige där du som lag, om du ligger topp fyra i februari, mer eller mindre kan börja förbereda dig för slutspel. Det går att experimentera mer och det finns en större acceptans för om saker inte ser bra ut. I Tyskland där jag kom från var varje match så oerhört viktig.

Var det någon match som stack ut under grundserien?

– Någon gång i slutet av februari eller möjligtvis i början av mars skulle vi möta RIK och jag minns att den matchen flyttades till Scandinavium. Rustan sa då till oss spelare att
i den här matchen ska vi spela en typ av spel som vi aldrig har spelat förut. Själva grunden var att vi skulle spela väldigt rakt och vi undrade vad han sysslade med.

– Vi förlorade det derbyt i Scandinavium mot ett riktigt bra lag och Rustan sa till oss att vi kommer att möta RIK i finalen, så nu ska vi fram till finalen träna på något helt annorlunda. Det var ett juggespel med Kim, Jonas och Daniel (Andjelkovic) som vi tränade stenhårt på under hela våren. När det väl blev final gick vi ut och fullständigt körde över RIK och det med ett spel vi bara hade tränat på och inte använt under match. Det är verkligen Rustan-special.

”Gick du ifrån riktlinjerna fick du röntgenblicken”

Rustan Lundbäck tog över herrlaget 2001 efter att tidigare haft hand om klubbens så framgångsrika damlag. Peter Möller understryker verkligen vilken betydelse Lundbäck hade för SM-titlarna.

– Det är klart att han var oerhört bestämd på hur han ville ha det och hur allt skulle se ut. Samtidigt lämnade han mycket till spelarna också, framförallt till mig och Moen som fick göra lite som vi ville och prata ihop oss i försvaret. Han hade ramar, absolut, men han lämnade också mycket till spelarna och definitivt mycket mer än vad som har kommit fram.

– Sen hade han väldigt tydliga riktlinjer och gick du ifrån riktlinjerna fick du röntgenblicken av honom och den ville du inte ha. Då hade du gjort fel och fick veta det, skrattar han.

Nåväl, tillbaka till slutspelet under 2004 där Sävehof började med att slå ut Kroppskultur
i tre raka matcher i kvartsfinal. Sedan väntade Ystads IF i semifinal och det skulle visa sig bli en tuffare nöt att knäcka. YIF vann den första matchen i Partille med 27–26 innan Sävehof vände på steken och vann tre raka matcher.

– Jag minns att Daniel missade ett avgörande läge i någon match så att det blev förlängning och att han då bara väntade på att få en utskällning av Rustan, det var trots allt så det var på Balkan. Men Rustan sa bara till honom och oss att det här vänder vi. Och det gjorde vi.

– Matcherna mot YIF var nästan tuffare än finalserien.

Sedan gick det som det gick mot RIK. Sävehof vann matcherna med 28–18, 25–14 och 21–19 och klubbens första SM-guld på herrsidan var därmed säkrat.

– Vi hade ett jättebra försvar och en fantastisk Sandström i mål. Så klart gjorde det stor skillnad att vi överraskade RIK med ett spel vi inte hade spelat på hela säsongen.

– Det var stort att få vara med och bidra till det första guldet på herrsidan, en stark upplevelse helt enkelt.

Kim Andersson skrev på för THW Kiel

Det första SM-guldet var på plats och efter ett visst mått av firande började klubben att ladda för nästa säsong och möjligheten att spela hem ett nytt guld. En del förändringar var det naturligtvis i spelartruppen, framförallt var det en spelare ut och en spelare in som gjorde skillnad.

– Daniel gjorde bara en säsong hos oss, han var för bra för Elitserien om jag ska vara helt krass.

– För mig var det stora att Jonas Ernelind flyttade hem, vi hade spelat tillsammans
i Tyskland. Det var verkligen kul, han var en god vän som förstärkte oss med sin erfarenhet.

En viss Kim Andersson hade dessutom slagit igenom med dunder och brak, debuterat
i landslaget och visat sig vara en av de bästa spelarna Sverige hade fått fram på ett bra tag. Det gjorde naturligtvis att de stora klubbarna utomlands hörde av sig till högernian.

– Han hade skrivit på ett kontrakt med Kiel, men han stannade en säsong till hos oss. Det var jäkligt kul att få vara med om hela den utvecklingen som han hade, men även Jonas, Per, ”Falle” och de andra. Det är en ära att få ha varit med i deras utveckling.

IK Sävehof hade ett minst lika starkt lag säsongen 2004–05 som under guldsäsongen året innan, men Redbergslids ekonomiska problem gjorde att de tappade lite som huvudkonkurrent. Istället hade IFK Skövde tagit nya kliv och verkligen seglat fram som den stora utmanaren till Partille-klubben. Faktum är att IFK Skövde slutade etta
i grundserien, en poäng före Sävehof.

– Skövde hade ett fantastiskt lag och hade nog kunnat vinna guld vilken annan säsong som helst, men deras problem var att vi också hade ett fantastiskt lag. De hade otur att de föll på målsnåret, men de hade verkligen ett lag som var jämförbart med vårt. Jag kan känna att deras säsong glöms bort lite – jag förstår att vi hyllas eftersom vi vann, men Skövde stod för en enorm prestation den säsongen.

Det hade varit lätt att tro att IK Sävehof skulle tappa en del jämnhet i Elitserien eftersom laget samtidigt skulle spela i Champions League. Men Möller och gänget klarade av att hålla fokus och göra riktigt bra ifrån sig på båda fronter.

– Det kostade nog några poäng, men inte mer. Vi hade så pass bred trupp och det var därför vi kunde slå så bra lag i Champions League.

I gruppspelet vann Sävehof tre matcher, spelade oavgjort två och förlorade bara en. Det innebar andraplats i gruppen bakom THW Kiel. Men den stora prestationen var naturligtvis segern hemma mot den tyska storklubben.

– Jag kände att vi hade en chans. Vi hade fantastiska spelare, men framförallt träffade vi rätt med taktiken – en taktik som inte hade gått att genomföra 2020.

– Vi tillät att de sköt över Moen och mig och litade på Per i mål. Det gick bra, vi fick väldigt bra träff och Per räddade. Det funkade för 15–16 år sedan, men jag tror inte att det hade fungerat idag, det är helt för bra skytte nuförtiden. Men självklart är det ett jättestort minne och framförallt eftersom vi vann ganska lätt, med fyra–fem mål om jag inte minns fel.

Var riktigt nära att slå ut regerande tyska mästarlaget

Resorna till Island, Frankrike och Tyskland gjorde naturligtvis saker med laget också.

– Vi blev ett jäkligt sammansvetsat gäng och hade otroligt kul under de här resorna.

Är det något som sticker ut?

– Det är naturligtvis mycket, men inget som passar i skrift, skrattar han.

Andraplatsen i gruppen innebar åttondelsfinal och nu väntade en ny tysk storklubb – SG Flensburg-Handewitt, regerande Bundesliga-mästaren. Sävehof lät sig dock inte skrämmas.

– Vi började med att tvåla dit dem med 34–30 på hemmaplan efter en fantastisk prestation.

I Tyskland blev det tuffare och eftersom tyskarna vann med 31–26 gick de vidare med totalt 61–60. Det var alltså endast ett mål som skiljde IK Sävehof åt från en kvartsfinal
i Champions League.

– Det är klart att det var oerhört bittert, framförallt eftersom vi var så nära. Men när jag tittar i backspegeln inser jag att det var en otrolig prestation, vi var nära att slå ut Flensburg med det laget de hade.

Hur skulle då IK Sävehof klara av att ladda om inför slutspelet? Det skulle inte visa sig vara några bekymmer överhuvudtaget. IK Sävehof vann samtliga matcher under hela slutspelet och i final väntade, just det, IFK Skövde. För första gången skulle allt avgöras
i en final och inte i en finalserie som tidigare år.

– De spelade med snabba avkast och tryckte på allt. Vi däremot ville gärna byta två–tre spelare från anfall till försvar och på något sätt hann vi med det. Matchen var jämn och det jag kommer ihåg mest är den sista minuten när vi leder med ett och de har bollen samtidigt som vi har Kim utvisad. De får ett brett ganska brett läge på högernio som Per räddar.

– Efter det får vi bollen, Rustan tog timeout och bestämde hur vi skulle göra – jag skulle stanna kvar som back. Janne fick läget, hoppade in och ordnade fram en straff. Eftersom det var det sista som hände visste vi att det var klart och den känslan var otrolig. Sedan missade vi i och för sig straffen, det var förmodligen Tommy som försökte med en snurrfint eller flipp, skrattar han. Men att vinna inför ett fullsatt Globen, den känslan är obeskrivlig.

Hur var känslan då kontra året innan när ni hade vunnit efter en finalserie?

– Nerven det var i den här finalen infann sig aldrig riktigt när det var tre finaler. Det var så klart stort att få vara med om första guldet, men upplevelsen i Globen var större och jag var dessutom lagkapten. Att få lyfta bucklan i Globen, det minnet sitter fast.

– Men det var en otrolig resa, hela känslan med att åka upp och bo på hotell några dagar innan. Dagen före match tränade vi i någon skola någonstans och då sa Rustan till oss att vi skulle spela minihandboll, allt för att Skövde skulle se det när de kom in för sin träning. Så dagen före finalen spelade vi minihandboll, vad Skövde gjorde vet jag inte, säger han och skrattar.

Under en och samma säsong tog IK Sävehof SM-guld (efter att ha vunnit samtliga matcher i slutspelet) och gick dessutom till åttondelsfinal i Champions League och var där en hårsmån från att slå ut det tyska mästarlaget. På vägen dit hade de dessutom vunnit en match mot THW Kiel. En av de största prestationerna ett svenskt herrlag har stått för, men det finns ett lag Peter Möller rankar högre.

– Det är klart att vi hade ett väldigt bra lag, men jag håller RIK-upplagan som slog ut Lemgo högre. Som lag är det hugget som stucket, men de hade Martin Boquist det året och så bra han var då var han nog varken före eller efter. Hade vi fått behålla Daniel till 2004–05 hade vi nog fan varit bättre än RIK. Men oavsett är IK Sävehof säsongen 2004–05 det bästa laget jag har spelat i, avslutar Peter Möller.

Vad hände då efter säsongen 2004–05? Sävehof gick på nytt till final, men då var det Hammarbys tur att dominera och Stockholmsklubben tog tre raka guld. För Sävehof blev det ytterligare ett silver innan nästa guld kom 2010. Tre raka guld blev det då innan det senaste som bekant kom säsongen 2018–19, då på ett mycket överraskande sätt.

Med sina fem seriesegrar och sex SM-guld ligger IK Sävehof sjua i maratontabellen, men samtliga klubbar före i tabellen har spelat betydligt fler säsonger i högstaserien än vad Partilleklubben har gjort. I IK Sävehof var det gänget 2003–04 som satte herrlaget på kartan och sedan var det dominanterna 2004–05 som befäste klubbens plats som en av de stora, även på herrsidan.

Har du tips eller önskemål om en säsong vi bör gå igenom? Skicka då ett mail till ola.selby@handbollskanalen.se.

LÄS MER:
Del 1: Eslövs IK 2001–02
Del 2: Redberglids IK 2002–03
Del 3: Borlänge HK 1970–talet
Del 4: Lugi HF 1979–80
Del 5: Sävsjö HK 1994–99
Del 6: IF Guif 1996–97
Del 7: Skuru IK 2000–01