DN Debatt. ”Sverige måste låta Merkel och Macron rädda EMU”
by Leif Pagrotsky, tidigare bland annat närings- och handelsminister (S)DN DEBATT 26/5.
Leif Pagrotsky: Merkels och Macrons förslag om en gigantisk krisfond för att stimulera ekonomin i EU-länder som drabbats hårt är en bra idé.
Coronakrisen riskerar att driva utvecklingen i EU:s valutaunion EMU helt bortom kontroll. Det ligger inte någons intresse och Sverige bör därför inte ställa sig i vägen för förslaget.
Kommer veckan som gick att gå till historien som en av de avgörande i EU:s och kanske Europas historia? Det finns en del som använder stora ord om förslaget om en gigantisk krisfond för att stimulera ekonomin i EU-länder som drabbats hårt av coronapandemin från Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron.
De två föreslår att 500 miljarder euro ska lånas upp av EU och ges i bidrag till återhämtning i krisdrabbade EU-länder. När lånen ska betalas tillbaka ska det ske genom EU:s ordinarie budget, det vill säga av de skattemedel som medlemsländerna betalar till EU. För Sveriges del skulle vår andel av finansieringen ställa krav på budgetmedel på inte mindre än 150 miljarder kronor. I år är Sveriges bidrag till EU:s budget 43 miljarder kronor.
Sverige, Nederländerna, Österrike och Danmark har kontrat genom att föreslå lån i stället för bidrag.
Det sensationella är Angela Merkels helomvändning. Tyskland har aldrig för ett ögonblick velat acceptera att tyska skattebetalare ska betala till andra länder något som kan kallas bidrag, utöver det som är EU:s generella bidrag till jordbruk, forskning eller regionalpolitik. Den tyska politiker som ens andats om sådant har riskerat avsked, antingen av sitt parti eller av väljarna.
Jag tycker bidragsfonden är en bra idé. Frågan är rent av om den är tillräckligt stor med tanke på uppgiften.
Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt. Men lösningen är inte att förvägra EMU-länderna möjligheten att ge varandra bidrag.
Eurosystemets akilleshäl är att det inte finns några mekanismer för att minska skillnaderna mellan medlemsländerna. I längden kan en valutaunion inte fortsätta om olikheterna i ekonomisk utveckling blir för stora. En gemensam centralbank och ränta kan i längden knappast fungera utan en någorlunda gemensam finanspolitik.
Att sjösätta en valutaunion utan att lösa detta var ett allvarligt misstag. Detta är en inbyggd fundamental svaghet i valutaunionens konstruktion, som från början skarpt påpekades av till exempel tunga amerikanska ekonomer, men tyvärr möttes av kompakt förnekelse i Europa.
Särskilt allvarlig är denna brist när euroområdet råkar ut för en så kallad asymmetrisk chock, en störning som träffar områdets delar olika hårt. Det är precis en sådan som inträffat nu. Italien och Spanien har drabbats mycket hårdare än till exempel Tyskland, Österrike och Finland.
Varje försök att lindra denna ofullkomlighet i unionens konstruktion har hittills blockerats av Tyskland, där väljarna avskyr tanken på att betala för andras problem. När den ekonomiska och monetära unionen, EMU, infördes lovades Tysklands väljare också att valutaunionen aldrig skulle bli någon transfereringsunion. Men nu föreslår Angela Merkel likafullt en gigantisk fond där Tyskland skulle bli den största finansiären. Vad är det som hänt?
Jag tror att det beror på en insikt om att situationen i valutaunionen håller på att bli akut, att krisen riskerar att driva utvecklingen helt bortom kontroll. Efter snart 20 år är divergensen mellan olika medlemsländer på väg att bli ohanterbar.
Redan efter eurokrisen för ett decennium sedan var utvecklingen i framför allt Grekland och Italien mycket bekymmersam och nu har därutöver just Italien drabbats extra hårt av denna nya kris. EU-kommissionen förutspår i sin alldeles färska prognos att Italiens bnp krymper med nästan 10 procent i år, och att landets redan alltför stora statsskuld växer kraftigt till 160 procent av bnp. Utfallet kan mycket väl bli ännu sämre.
Möjligheterna att hantera uppkommande svårigheter begränsas samtidigt av att den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe har ifrågasatt handlingsmöjligheterna för euroområdets enda effektiva krisbekämpare, den Europeiska centralbanken ECB. Domstolen kräver att ECB inom tre månader redovisar att deras planerade stora köp av obligationer till stöd för finansmarknaderna är ”proportionerliga”. Annars kommer den att förbjuda tyska Bundesbank att delta. Att euroområdets oberoende centralbank skulle acceptera att enskilda medlemsländers domstolar kan överpröva deras penningpolitiks lagenlighet är svårt att tro. Men denna soppa skadar förtroendet för att en effektiv penningpolitik mot krisen kan bedrivas.
De risker för euron som nu tornar upp sig gör det nödvändigt att agera. Insikten om allvaret tror jag har fått makthavarna i Berlin att tänka om. Efter författningsdomstolens överraskande och för Tysklands regering pinsamma inhopp känns ansvaret säkert extra tungt för Tyskland. Det handlar mer om att rädda EMU än om att kickstarta efter corona.
Eurogruppens ordförande, Portugals finansminister Mario Centeno, beskriver också förslaget som ett stort steg mot en finanspolitisk union och en välfungerande valutaunion.
Det är väldigt positivt att det äntligen, 20 år efter eurons införande, tas initiativ att börja ta i denna valutaunionens akilleshäl. Men EU och EMU är inte samma sak. Det är ett ansvar för de länder som valt att utforma systemet och som valt att delta i valutasamarbetet att tillsammans utveckla och vårda det i ljuset av de problem som visat sig.
Andra EU-länder som inte ingår i valutaunionen, till exempel Sverige och Danmark, bör inte motsätta sig de ändringar i EU:s regelverk som kan krävas – så länge de inte berör oss. Valutaunionens medlemmar behöver få skapa gemensamma finanspolitiska instrument. Att EMU kraschar ligger i ingens intresse.
Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt. Men lösningen är inte att förvägra EMU-länderna möjligheten att ge varandra bidrag. De behöver den förändring som Merkel och Macron föreslår.
Vi andra ska givetvis delta i de bidragssystem som finns inom EU:s ordinarie budget. I det läge som uppstått är det rimligt att omprioritera i budgeten så att de nya behoven i coronakrisens spår kan ges kraftfullt ökat stöd. Jag tycker också att vi kan visa öppenhet för nya ideer om lånebaserade stöd utanför EU:s budget. Men bidrag för att rädda EMU ska hanteras av EMU-länderna.
Kanske har det gått tillräckligt lång tid för att EU:s makthavare ska våga rätta till de allvarliga brister som hotat eurosamarbetet ända sedan dess tillkomst. Bland kommissionärer och politiker som tidigare blankt förnekat att det skulle finnas några problem har en ny ödmjukhet börjat visa sig.
En mer gemensam finanspolitik kommer att medföra nya prövningar för valutaunionens medlemmar. Men i det läge som uppstått, och som var dömt att uppstå förr eller senare, är det svårt att se att de har något annat val.
Låt oss inte stå i deras väg.