Vad händer egentligen i Dramatens loger?

Man behöver lugn och ro i ett litet krypin för att göra sig redo för den stora teaterscenen. I boken ”En etta på Nybroplan” öppnar några av Dramatens skådespelare dörrarna till sina loger.

I Kungliga Dramatens anrika bygge vid Nybroplan finns inte bara scener, foajéer och förråd... där finns också 39 loger – små krypin där de 90 skådespelarna har sin fasta punkt i tillvaron när de inte står på scenen. När renoveringen av Dramaten nu avslutats kan skådespelarna inom kort flytta tillbaka till nyfixade lyor. 

Journalisten Eva Redvall har ägnat åtta år åt Dramatens loger och dess invånare. Nu kommer boken ”En etta på Nybroplan”. Titeln var given eftersom flera av de intervjuade personerna kallar sin loge så.

Livet i logerna på Dramaten är något hon har varit nyfiken på länge. Under sina många år som reporter på Sydsvenskan gjorde Eva Redvall flera intervjuer just i logerna.

– Jag tyckte att det var en spännande miljö och tänkte jag det vore roligt att intervjua skådespelarna om vad deras loger betyder, säger Eva Redvall som insåg att det det skulle ta för mycket tid och kräva mer utrymme än en dagstidning kan erbjuda. Men hon kunde inte släppa tanken på att hon tyckte att logelivet borde dokumenteras.

Det första Eva Redvall gjorde var att närma sig skådespelarna på gammalt hederligt sätt – med ett handskrivet brev till var och en. Det visade sig vara ett vinnande koncept. Nästan alla svarade ja och det resulterade i intervjuer med 26 skådespelare. 

En av intervjuerna är en tandem med paret Marie Göranzon/Jan Malmsjö, som då delade den största logen på scenplanet i det som kallas Dödskorridoren. 

– Det uttrycket kommer från Sif Ruud. Marie Göranzon har anammat det, men jag tror inte att det är så många som känner till att den kallas så, säger Eva Redvall om logekorridoren med högst status. Den ligger närmast Stora scenen, och här har man genom åren framför allt placerat stjärnor och äldre aktörer.

Förutom att intervjua skådespelare har författaren tillbringat, som hon säger, hundratals timmar i Dramatens arkiv och bibliotek. Hon har lusläst rollböcker, reglementen, styrelseprotokoll, biografier, inventarielistor och personalrullor och ju mer hon letade desto mer spännande tyckte hon att det var.

– Man blir lite insnöad till slut, säger Eva Redvall med ett leende. Av coronaskäl sitter vi utanför en glassbar i Vasastan. 

Hon berättar om hur hon fastnade i inventarielistorna och är inte så lite stolt över att hon har lyckats avliva en gammal Dramatenmyt – den om Anders de Wahls numera blekgröna schäslong. 

Möbeln placerades i slutet av 1940-talet i regissören Alf Sjöbergs loge och har traditionellt benämnts Anders de Wahls schäslong. Men var den verkligen de Wahls? Enligt Eva Redvall finns starka indicier för att så inte är fallet. Schäslongen är nämligen märkt med siffran 11 på en liten etikett från 1908. Det indikerar att den ursprungligen var placerad i aktrisen Frida Winnerstrands loge. Dessutom var den från början vit som alla andra damschäslonger. Då kan den rimligen inte ha tillhört de Wahl. Herrarnas loger var nämligen möblerade i mahognybrunt. 

Apropå Anders de Wahl var han en av dem som hade sin loge på scenplanet, i 43 år dessutom. Logen intogs senare av storheter som Anders Henrikson, Holger Löwenadler, Sven Lindberg, Ingvar Kjellson, Ernst-Hugo Järegård, Tomas Pontén och Hans Klinga. När Dramaten öppnar igen är det Thomas Hanzons namnskylt som placerats utanför logedörren. 

På detta plan hade den legendariske Lars Hanson sin loge i över 30 år och han satte en ära i att sminka sig själv. Det var endast om Hanson skulle bära peruk som perukmakare Lundh kom till logen och assisterade. Ibland rev Lundh av fyra tejpremsor för att kunna strama upp Hansons ansikte. Åtgärden kallades ”Hansons hissar” och lär ha praktiserats av några av Dramatens äldre aktriser.

I boken kan man läsa om en hel del andra epitet än de Wahls schäslong och Hansons hissar. Här finns såväl Lindbergs knackningar som Ekblads stampningar, Josephsons skabrösa ramsa, Rapaports dofter och Kulles strumpor.

Ovanstående tarvar förstås en förklaring:

Sven Lindbergs loge de sista Dramatenåren låg granne med Paulicaféets bar och om Sven Lindberg var sugen på en stor starköl knackade han hårt en gång. Två snabba knackningar betydde att han var ville ha ett glas rött. Kaféet skickade då en servitör.

Stina Ekblad, utbildad i Odense har anammat en dansk teatertradition: när en uppsättning spelats för sista gången och hon har tagit av sig scenkläderna lägger hon dem på golvet och stampar på dem för att trampa rollen ur dem. 

Erland Josephson hade en särskild ramsa som han drog tillsammans med medspelarna för att värma upp diktionen innan det var dags för entré. Många kanske skulle säga att den inte är riktigt rumsren, men den finns med i boken.

Alexandra Rapaport hävdar bestämt att varje rollfigur har sin egen doft och hon väljer därför parfym utifrån vilken roll hon ska spela.

Jarl Kulle hade ett argument för att få ha en egen loge: Han klarade inte av att känna lukten av någon annans strumpor.

Nu råkar det dock vara så att det är ont om singelloger. De flesta av de 39 logerna på Dramaten är avsedda för minst två personer och att det är stor skillnad på inredningen framgår med all önskvärd tydlighet på bokens bilder, som har tagits av Kent Hult, även han mångårig medarbetare på Sydsvenskan.

Här är några av Dramatenskådespelarna och deras loger:

Lena Endre...

...har enligt många en av de mest hemtrevliga logerna på Dramaten och hon kan inte nog understryka hur mycket den betyder för henne.

– Det känns som om jag har varit mer i logen och på teatern än hemma genom åren, säger hon. Min loge har använts extremt hårt. Jag har fått valuta för min etta på Nybroplan.

Hur använder du den?

– Jag kan pusta ut och repetera, gå igenom text för mig själv, läsa, pausa i föreställningar. Ibland har man repat till klockan 3 och ska vara i sminket klockan 5. Då kanske jag går ut och köper en sushi och går tillbaka och äter den i logen innan jag tar en kort slummer. 

Vilket föremål i logen betyder mest för dig?

– Sminkbordet, även om det är proffsen som sminkar mig. Jag sitter vid sminkbordet och går igenom texten. Mattan är också viktig, att jag kan gå på den och förbereda mig. 

I hur god tid är du på plats?

– Minst två, ofta tre timmar före föreställningen.

Har du något speciellt logeminne?

– Förr, innan jag fick barn. Då var det party i logerna. Man fick både röka och dricka. Då kunde det vara att vi sa: ”Äh, vi ska ändå repa snart. Vi struntar i att gå hem.” Men då fick man säga åt nattvakten att inte oroa sig och lova att inte gå ut så att larmet gick i gång (skratt). Det fanns ett större förtroende för ensemblen förr och vi skötte det bra. Då var det mer som om teatern tillhörde oss. Nu är det mer brickor och koder. Jag ska inte säga att det var roligare förr. Det är roligt nu också, men det var vildare förr – på gott och ont. 

Jonas Bergström...

...tillhör Dramatens veteraner. Han kom dit som ett pyre tillsammans med sin mamma, Anita Björk och har många års logeerfarenhet.

 – När jag har spelat har jag tillbringat mycket tid i logen. Här kan man ligga och läsa och känna sig privat. Och vill man kan man alltid ha dörren öppen och snacka lite med dem som kommer förbi. Det är en väldig trygghet att ha en loge, säger Jonas Bergström som under åren donat där för att skapa hemkänsla. Han är mäkta stolt över att han har fixat en gardinkappa till fönstret.

Har du sytt den själv?

– Nej, men jag har låtit göra den. Precis som jag bad snickarna göra om en sängbotten till en kanapé. Tidigare hade vi verkstäder här i huset, både smedja, snickare och kostymateljé. Sven-Bertil (Taube) lät göra bordet som jag har fått överta. Det bordet tycker jag mycket om. Dessutom har jag gjort en bokhylla på egen hand. Det är kanske så jag kommer att bli ihågkommen, som ”han som gjorde bokhyllan” (skratt).

Vad är det bästa med din loge?

– Att den ligger på femte våningen. Där är det ljusare än längre ner i huset och dessutom nära till allt. Spången (till huset på Allmlöfsgatan), replokalerna och lunchrummet. Det är suveränt.

Tillhör du dem som kommer sent eller tidigt till teatern?

– Jag är alltid ute i väldigt god tid. Annat var det med Ernst-Hugo (Järegård). Han svepte in, tog av sig hatten och gick rätt in på scenen. Och efter föreställningen gick han direkt ut till taxin som tog honom hem till Lidingö.

Alexandra Rapaport ...

...använder sin loge som många av kollegerna; för att läsa, koppla av och ladda batterierna – både sina egna och telefonens.

För Alexandra Rapaport innebär logen i första hand en trygghet.

– Det är ett ställe där man kan koncentrera sig, kanske dra sig tillbaka och kanske sova. I logen finns det något mysigt och tryggt som jag förknippar med mitt arbete på teatern, säger Alexandra Rapaport, som definitivt inte tillhör dem som tillbringar mycket tid i logen före föreställningen, snarare tvärtom. En timme innan måste skådespelarna numera vara på plats, men det är inte alltid hon lyckas.

Så hur dags kommer du till teatern?

– Jag sladdar in på strumplästen så sent som man får komma, men jag har satt i system att jag ringer och säger att jag är på väg, säger hon. Det är ett sätt för mig att få upp adrenalinet. Men jag vill understryka att jag inte sätter någon annan på pottan. För mig blir det ett dränage att vara på plats för långt innan. När jag kommer till teatern byter jag om snabbt och sedan springer jag in till scenen.

Hur använder du logen?

– Om jag är i stora huset använder jag den mest som repetitionsplats. Om man har två repetitionspass kan man stanna där och sova lite, kanske prata i telefon.

Vad är viktigast för dig i logen?

– Att jag får ha min egen plats, den vid fönstret. Jag kan bli väldigt nervös och störd om jag har varit borta tillfälligt och någon annan har tagit min plats. Då kan jag bli barnsligt störd. Jag är jättelarvig med det.

Thomas Hanzon...

...ser fram mot att ta sin nya loge i besittning när han kommer tillbaka till Dramaten. Han har fått en singelloge på scenplanet, i Dödskorridoren.

– Logen betyder jättemycket för mig. Jag har gått igenom så många olika tider i mitt eget liv. Alltifrån att inte ha barn till att man fick barn och till att barnen har flugit ut. Framför allt under småbarnsperioden var det extremt viktigt att komma hemifrån för att få tid att koncentrera sig. Det var helt omöjligt hemma.

Vad betyder det att ha fått en singelloge?

– Det har jag aldrig haft förut och jag är jätteglad för det. Det är väldigt kul att sitta med andra, men i vissa produktioner behöver jag ha mera tid för mig själv före föreställningen eftersom jag har mina ritualer innan jag går ut på scenen.

Vad går ritualerna ut på?

– Jag har vissa låtar som jag lyssnar på beroende på vad det är för föreställning. Vid premiärer, när man är väldigt spänd, brukar jag lyssna på en speciell låt som jag blir ledsen av och som framkallar att jag gråter. Det gör jag för att komma i kontakt med mina känslor igen och då kommer den där punkten när spänningen försvinner. Det blir som en rening och då kan jag gå in avslappnad.

Vilka föremål i logen betyder mest för dig?

  – Jag har gjort mig av med mycket. Jag vill inte ha sådant som belastar mig, men jag har två originalmanuskript som jag aldrig kommer att göra mig av med. Dels från Lars Noréns ”Personkrets 3:1”, dels från ”Trolösa”. De är väldigt viktiga minnen för mig. 

Sofia Pekkari och Christoffer Svensson... 

...är inte bara gifta med varandra. De kommer också att dela loge när Dramaten så småningom öppnar igen. 

– Jag har varit föräldraledig och tjänstledig de senaste tre åren, men när jag förstod att jag skulle vara kvar på Dramaten började vi luska om vi skulle kunna dela loge, Christoffer och jag. Samtidigt frågade vi oss om vi verkligen skulle dela loge. Skulle vi inte vara ifrån varandra någon gång, säger Sofia Pekkari och berättar att paret kom fram till att det skulle vara praktiskt eftersom de har två små barn tillsammans. Hon betonar att det inte får kännas som att komma hem till henne och maken om de framöver ska dela logen med ytterligare en person.

Vad betyder logen för dig?

– Mycket. Den är för mig ett ställe då jag kan stänga av mig själv. Ett ställe för lugn och ro, ett ställe där jag kan läsa och vila. Vi har fixat ett minikylskåp och en vattenkokare så att jag får dricka en kopp te i lugn och ro. Det är viktigt för mig.

I hur god tid kommer du till teatern?

– Fick jag drömma skulle jag säga två timmar, men det är inte lätt när man har småbarn så det är snarare mellan en och en och en halv timme.

Har du något särskilt logeminne?

– Nej, det har inte varit så mycket häng i Dramatens loger under min tid. När jag var med i ”Så som i Himmelen” på Oscars var det mycket mer häng i logerna. Det ska jag försöka ta med mig till Dramaten när jag kommer tillbaka. Jag ska se till att jag har riktigt många olika tesorter i logen.