Löfven måste köra över LO om parterna inte kommer överens

DN 26/5 2020. Om facken inte vill att politiken ska lägga sig i hur det fungerar på arbetsmarknaden, får de se till att fler arbetslösa kommer in i arbetslivet.

De delar av las-utredningen som SVT presenterade på söndagen bjöd inte på några överraskningar. Att fler ska kunna undantas från turordningsreglerna, samtidigt som det blir enklare att säga upp folk av personliga skäl, ligger helt i linje med januariavtalet, som är en förutsättning för att Stefan Löfven (S) ska få regera. Samma sak gäller arbetsgivarens utökade ansvar för kompetensutveckling.

Det hindrar dock inte kritikerna från att ta i från tårna. Den tillträdande LO-ordföranden, Susanna Gideonsson, som också är suppleant i Socialdemokraternas verkställande utskott, skrev redan i sin avsiktsförklaring att ”las-utredningen måste stoppas”. 

”Hur det fungerar på svensk arbetsmarknad brukar parterna på svensk arbetsmarknad fixa alldeles själva. Vi behöver inga politiska ingrepp i det”, säger hon till SVT, samtidigt som hon slår fast att utredningen bör slängas i papperskorgen (24/5).

Lyckligtvis kan hon medverka till att det blir verklighet. Men i så fall är det upp till bevis, både för henne och hennes kollegor i Saco, TCO och Svenskt Näringsliv.

Susanna Gideonsson har fel när hon uttrycker sig som om arbetsmarknaden vore en privatsak mellan arbetsmarknadens parter.

För las-utredningen kommer bara att gå till omröstning i riksdagen om inte fack och arbetsgivare kommer överens om ett avtal som bland annat lättar upp turordningsreglerna, vilket är rimligt. Det finns inget egenvärde i att ta fram lagstiftning på ett område där Sverige sedan lång tid tillbaka har valt en annan modell – förutsatt att lösningen inte bara fungerar för dem som är inne på arbetsmarknaden, utan även för dem som vill in.

För Gideonsson har fel när hon uttrycker sig som om arbetsmarknaden vore en privatsak mellan arbetsmarknadens parter, eftersom hon då helt bortser ifrån att svensk arbetsmarknad är en del av samhället. Det betyder att fack och arbetsgivare inte enbart spelar viktiga roller i avtalsrörelsen, utan även som samhällsaktörer, vilket dock inte är samma sak som att de är de enda samhällsaktörerna. Någon måste även föra de arbetslösas talan, och om parterna inte är villiga att lätta på regelverket är det övrigas skyldighet att via politik och lagstiftning ge dem som står utanför en chans.

Med det sagt så får pendeln inte svänga för långt. Att många arbetsgivare upplever att det i dag nästan är omöjligt att säga upp någon av personliga skäl, betyder inte att lösningen är att anställda ska kunna sägas upp hur som helst.

Exempelvis är det inte alltid den lokala fackklubbsordföranden som är arbetsgivarens favorit. Däremot är personen viktig, både på arbetsplatsen och för att ”den svenska modellen” ska fungera, och ett fackligt engagemang får aldrig ligga någon i fatet vid uppsägningar.

Vidare är det inte acceptabelt om arbetsgivaren enkelt kan göra sig av med folk som efter många års trogen tjänst inte klarar av en del fysiska uppgifter eller som har blivit sjuka på grund av dålig arbetsmiljö. Framför allt för att det vore inhumant. Men även för att många som kommit upp i åren har svårare än yngre att få nya anställningar, vilket innebär att kostnaden för uppsägningar relativt sent riskerar att landa hos a-kassan eller Försäkringskassan arbetslivet ut.

Det är inte bara negativt för den enskilde, utan även för Sveriges ekonomi. Dels eftersom det belastar socialförsäkringssystemen. Dels eftersom vi behöver arbeta högre upp i åldrarna för att klara välfärden.

Därmed understryks ännu en gång varför arbetsmarknaden är en del av samhället. Det är dock ingen ursäkt för att många som är en del av samhället ska nekas inträde till arbetsmarknaden.