Ledarkrönika:

Är vi orealistiska som kräver mer resurser?

I 40 år har vi Lysekilskommunister krävt mer resurser för att få lokalsamhället att fungera. Lika länge har vi fått höra att vi är orealistiska.

När politik blir polemik istället för proklamation och åsikterna bryts i öppen dager finns betydligt större chans att innehållet blir viktig än förpackningen. Det är bra.

Härförleden skrev jag ett debattinlägg i lokalpressen om alla de miljarder, 800-900, som plötsligt fanns i statens ”lador”. Min anfallsvinkel var klar och enkel. Budgetslaveriet och det systematiska, notoriska, djävulska nedskärningar som i 30 års tid drabbat offentlig sektor med motivation att det saknas pengar, var alltså stor fet lögn.

Denna iakttagelse och sedermera slutsats (trots en välförpackad lögn) drog naturligtvis fler än vi i Kommunistiska Partiet när vi såg Magdalena Andersson äntra ned från höskullen med hö i håret men utan råg i ryggen, för att möta näringslivets krav.

Är det något (utöver råg i ryggen) som vi Lysekilskommunister är kända för så är det våra budgetförslag med krav på mer resurser till offentlig sektor och stopp för nedskärningar. Lika frekvent har våra politiska motståndare, uppgivet, alternativt aggressivt förklarat att våra krav varit fullständigt orealistiska. 

I 40 år från samma talarstol, utan att backa en tum, har vi anklagat politiska motståndare att vara fega, som inte ens vågar kräva av sina egna partikamrater mer resurser av staten för att få lokalsamhället att funka. Årets budgetdebatt (inför 2021) har inte riktigt kommit till verkstad än så de ”plötsligt” upptäckta miljarderna har inte prövats i fullmäktigedebatt ännu.

Någon representant från nuvarande fullmäktige har inte bemödat sig att polemisera mot oss i lokalpressen.

Men en före detta bänkgranne från 1980-talet i fullmäktige, Jan Ivarsson, då moderat numer oberoende ”reaktionär” bemötte mig, tacksamt nog. Han skriver:

”Berlin hävdar att det är bluff att det saknas pengar för att upprätthålla vård och omsorg. Staten avser ju dela ut 800 miljarder till banker och företag. Berlin ger inledningsvis läsarna intrycket att staten har 800 miljarder som borde gå till vård och omsorg. Om samhället skall lägga mer pengar på vård och omsorg, måste mer lånas eller pengar tas från andra områden.”

Svaret blev: Jo men visst, att de kan tas från andra områden råder det inget tvivel om. Militär upprustning och EU-avgifter är utgifter som är kontraproduktiva och vill man stärka statskassan finns det något som kallas rättvisare beskattning.

Men om nu staten (som Ivarsson hävdar) måste låna för att få samhället att fungera, kan låna – och till råga på allt lånar – ofantliga mängder. Då tänker en vän av logik att då måste det ju finnas någon som lånar ut dessa pengar. Eller? Då måste dessa pengar, denna resurs, inte minst i detta krisläge ligga i helt fel händer.

Vad gör vi åt det? Till syvende och sist handlar det inte om något mer komplicerat än rättvis fördelning av vettig produktion och rätt till ett socialt rikt liv för alla samhällsmedborgare.

Vad är hindret? Ja, ett ekonomiskt system som helt saknar humana mekanismer.