Annika Ström Melin: Var inte så överdrivet rädda för EU:s nya återhämtningsfond

EU kommer inte att bli ett europeiskt USA den här gången heller. Den nya återhämtningsfonden skulle förändra unionens karaktär, men både kritiker och anhängare överdriver dess betydelse.
KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Följde ni presskonferensen med Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel förra veckan? Det var ett fascinerande stycke EU-historia.

Macron såg så påtagligt nöjd ut. Den franske presidenten lyckades inte hejda ett litet leende som ständigt sprack upp, trots att han verkade anstränga sig för att hålla det tillbaka.

Angela Merkel log inte. När Tysklands förbundskansler fick ordet blickade hon med ganska dyster min ned från en skärm, uppkopplad från Berlin.

Under fem korta minuter förklarade Merkel att EU står inför ”den svåraste utmaningen under sin historia” och därför måste försvara idén ”om Europa”. Därför behövs en helt ny krisfond, deklarerade hon.

Inte konstigt att Emmanuel Macron var belåten.

Under flera år har han försökt övertyga Merkel om att EU (framför allt eurogruppen) behöver mer gemensam finanspolitik, men hittills har regeringen i Berlin bromsat. Merkels besked innebär definitivt ett skifte i Tysklands EU-politik.

Under onsdagen ska EU-kommissionen avslöja detaljerna i förslaget som utan tvivel innebär något nytt. Kommissionen ska låna upp 500 miljarder euro till en stor återhämtningsfond som ska fördelas som bidrag till investeringar i särskilt krisdrabbade delar av EU.

Entusiasterna hoppas att detta kan bli ett ”hamiltonskt ögonblick” för EU.

I en intervju med tyska Die Zeit hävdar till exempel Tysklands finansminister Olaf Scholz att den nya fonden kan att få historisk betydelse för EU, på samma sätt som USA:s förste finansminister Alexander Hamiltons reformer blev avgörande för den unga amerikanska republiken.

År 1790 drev Hamilton igenom att en amerikansk centralbank skulle inrättas och att de amerikanska delstaterna skulle tillåtas låna pengar gemensamt. Hamiltons idéer bidrog till att de förenade amerikanska delstaterna utvecklades till ett mer federalt styrt USA.

Skulle alltså den nya återhämtningsfonden få samma effekt i EU? Den frågan är naturligtvis otrevlig för Sverige och andra medlemsländer som bara blir provocerade av hänvisningar till  Alexander Hamilton.

Men de behöver inte vara så nervösa. 

Att låta kommissionen låna 500 miljarder euro innebär förvisso att EU skulle bli en mer finanspolitisk union. Gemensam upplåning har skett förut, men aldrig tidigare i den omfattning som nu föreslås.

Vän av ordning undrar förstås hur kommissionen, som inte har beskattningsrätt och alltså (i princip) saknar egna intäkter, kan låna så mycket pengar. Unionens budget ska vara säkerhet och medlemsländerna garantera lånen, men något fattas i detta nya upplägg.

Bli därför inte förvånad om kommissionen upprepar kravet på att få ”egna medel”, kanske i form av en EU-skatt på plast eller avgifter från EU-handeln med utsläppsrätter.

Vän av ordning undrar förstås hur kommissionen, som inte har egna intäkter, kan låna så mycket pengar.

Så visst förändras unionen om den fransktyska återhämtningsfonden blir verklighet.

EU skulle börja ”häva sig upp” till det sjätte steget på den ”integrationstrappa” som statsvetaren Sverker Gustavsson har beskrivit så väl. EU skulle inte längre vara en inre marknad, en tullunion och en valutaunion, utan också få drag av en ”fiskal union”.

Men hänvisningen till Alexander Hamilton leder samtidigt fel. Återhämtningsfonden ska för det första vara tillfällig. Det handlar om en tidsbegränsad åtgärd inför en djup ekonomisk kris.

Dessutom går det inte att jämföra det tidiga statsbygget i 1790-talets USA med 2020-talets EU. Samarbetet i EU grundas på starka nationalstater som vill och tänker finnas kvar.

Rimligare är att betrakta den nya fonden som ännu en sten i den pragmatiska, ständigt föränderliga och problemlösande konstruktion som EU är. Ett stänk finanspolitik betyder inte att unionen är på väg att bli ett europeiskt USA.

Fonden blir inte heller överväldigande stor. Lånen ska inte delas ut som godis, utan gå till investeringar och ”fokusera på grön och digital omställning”.

Och om EU ska lyckas hålla ihop kan det faktiskt behövas särskilt stöd till länder med stora problem.

Den pågående krisen har redan förändrat balansen mellan stater och företag på den inre marknaden. Det är delvis en följd av att EU:s stränga förbud mot statligt stöd tillfälligt har tagits bort.

Rikare stater som Sverige och Tyskland har kunnat pumpa in skattepengar i ländernas företag, vilket fattigare medlemsstater har inte haft råd med. Konkurrensen på den öppna inre marknaden har snedvridits, och det kan behöva rättas till.

Allt detta gör att Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike, som redan har avfärdat den fransktyska idén, borde fundera ett varv till.

Är det verkligen rätt läge att blåsa till stor EU-strid om en fond som kan göra viss nytta, men vars betydelse samtidigt överdrivs av både anhängare och kritiker? Det finns gott om andra och betydligt viktigare tvister i EU.