Oändligt vemodigt om invandrarlandet USA

I Valeria Luisellis migrationsroman ”De förlorade barnen” speglar den lilla världen sig i den stora och den stora tränger in i och splittrar den lilla. Ingrid Elam tar del av en underbar vision som aldrig blir överlastad.

De är fyra i bilen pappan, mamman, hans tioårige son och hennes femåriga dotter. Ingen av dem har namn, de har varit en familj i fyra år, nu är de vuxna på väg att glida isär. De har gett sig ut på en resa från New York till New Mexico och Arizona, han är ljudetnograf och vill dokumentera minnet av de sista apacherna, spela in deras ”ekon”. Hon är journalist och engagerad i alla de mexikanska barn som försöker ta sig till USA. Barnen i baksätet blir alltmer medvetna om att föräldrarna håller på att tappa dem och varandra ur sikte.

”De förlorade barnen” är mexikanska Valeria Luisellis femte roman, den första hon skrivit på engelska, och som hennes tidigare böcker en ekokammare där läsefrukter, språk, minnen från olika tider och platser studsar mot varandra som i en intrikat, perfekt avvägd ljudkomposition. Det är kvinnan som berättar först, om en inspelning av alla New Yorks språk, ett projekt som vittnar om att USA är ett invandrarland. 

Böckerna speglar livet, berättar vilka de är

Hon berättar om migrationsdomstolen där hon tolkar åt en mexikansk kvinna vars barn har försvunnit, och om mannens önskan att ägna sig åt sitt arbete. Vi får aldrig veta vad han tänker, men hon låter förstå att han vill vara ensam, i ett år eller två. 

I bilens bagageutrymme står arkivlådor som innehåller allt viktigt: anteckningar, cd-skivor, musik och ljudböcker, pojkens polaroidkamera och de vuxnas inspelningsapparatur. Flickan leker med ord och är full av sådana frågor som bara femåringar kan ställa.

Böckerna speglar livet, berättar vilka de är, bildad medelålders medelklass som är hemma i Dubravka Ugresics, Susan Sontags och Anne Carsons världar och stänger av Cormac McCarthys ”Vägen” efter första meningen eftersom de tycker att den är för svart för barnen, som däremot får lyssna flera gånger på Goldings ”Flugornas herre”. När barnen själva får välja lyssnar de på Highwayman och leker att de är Major Tom och Ground control i Bowies ”Space oddity”.

”De förlorade barnen” är en road movie, en vemodig berättelse full av mörk humor om en familj på drift, en resa utan tydligt mål, och en passionerad, vredgad historia om alla barn som dödas och dukar under på sin väg mot ett bättre liv. I en av arkivlådorna i bilen finns litteratur om medeltidens barnkorståg och utrotningen av USA:s ursprungsbefolkning, i en annan en röd bok med ”Elegier för förlorade barn”, en fiktiv berättelse om en flyktingsmugglare och sju barn som på tågtak och till fots tar sig genom öknen mot USA. Ur den läser mamman för barnen när de ska sova.

Något har förändrats med tiden och världen, framtiden har gått förlorad

Vad betyder det, att dokumentera grejer? frågar pojken. Mamman prövar ett svar, att samla nuet till eftervärlden, till senare, men inser plötsligt att hon inte längre är säker på vad ”till senare” betyder. Något har förändrats med tiden och världen, framtiden har gått förlorad. Mammans plötsliga osäkerhet förmedlar en stark känsla av sorg. Engelskans ”lost” rymmer så mycket mer än svenskans ”förlorad”: att ha gått vilse, att ha tappats bort, som hittegods utan namn och adress, som urblekta kläder och föremål som hittats vid barnskeletten i öknen och finns bokförda på registerkort i en av lådorna i bagaget.

Ett par dagar senare överlåts berättelsen på pojken och perspektiv och tonfall skiftar, förändringen fångas fint i Niclas Nilssons översättning. Den vuxna kvinnans medvetandeströmmar mellan då och nu, den första förälskelsen och makens bortvända rygg i motellsängen, läsning av Sontags dagböcker och egna funderingar om det är rätt att gestalta andras olycka, förbyts i pojkäventyr. Pojken återberättar för systern episoder som inte är nostalgiskt färgade av det han läst och tänkt, som i mammans version, utan händelser i ett pågående nu. Han vill leta reda på de två mexikanska flickorna, han hoppas på så vis få modern att se sina egna barn, och tar med sin lillasyster, en karta och den röda boken med berättelsen om de förlorade barnen på en färd till Echo canyon. 

Till sist återstår bara det hopp som ryms i barnens fantasier

Det är varmt, de har ingen mat och nästan inget vatten, vägen är längre än han trodde och hettan tar ut sin rätt: den röda bokens berättelse om de sju mexikanska barnen flyter ihop med syskonens färd i en andlös, febrig fantasi, en enda tjugofem sidor lång mening som slutar i ekodalen. Innan dess har alla barnen mötts i öknen, i en övergiven öppen godsvagn med öppna dörrar åt två håll, som en övergång mellan två världar. Det är en underbar vision, lastad men inte överlastad med symboler och fragment från andra, svartare berättelser om fångenskap, utsatthet och frihet.

Luiselli lyckas i denna bok förena självbiografiskt färgad skilsmässoroman med essäistiskt reportage om en brutal koloniserings- och invandringspolitik: den lilla världen speglar sig i den stora och den stora tränger in i och splittrar den lilla. Inte för ett ögonblick känns detta konstruerat, utan bara självklart och oändligt vemodigt. Till sist återstår bara det hopp som ryms i barnens fantasier och en låda med blekta polaroidfotonfoton, en påminnelse om att barn alltför ofta glöms bort i de vuxnas värld.

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler bokrecensioner.