Kvinnor vittnar om ökat våld under coronakrisen
by Mia TottmarPå Frälsningsarméns skyddade boende Skogsbo i Stockholmsområdet har det på kort tid flyttat in fem kvinnor som har berättat om hur situationen påverkats av restriktionerna på grund av coronakrisen.
Våldet har naturligtvis inte uppstått genom coronakrisen eller karantänen, påpekar verksamhetschefen Helena Andersson och biträdande verksamhetschefen Karin Holmberg.
– Men tyvärr har vi en känsla av att våldet ökar i och med restriktionerna, säger de.
Skogsbo ligger idylliskt med gott om plats att röra sig ute i trädgården. En solig dag i mitten av maj springer barnen omkring utan ytterkläder. Det är ett av Frälsningsarméns skyddade boenden för kvinnor som har utsatts för våld i nära relationer, med plats för 15 kvinnor och 21 barn.
– Men vi kan se av de kvinnor som har kommit nu senast att en har blivit påverkad av mannens förändrade arbetssituation, någon har inte tillåtits gå ut alls av sin man, barnen har hållits hemma från förskolan ganska mycket och det blir ohållbart om alla är hemma och det redan finns våld. Om en man blir arbetslös kan det eskalera våldet, vanmakt, livsstress eller en känsla av ekonomisk stress påverkar så klart också, säger Karin Holmberg.
De har däremot inte märkt av en högre efterfrågan på Skogsbos platser. Det ser de också i sitt nätverk med andra skyddade boenden.
– Men flera av de socialsekreterare vi samarbetar med har sagt lite oroligt att de inte får fler samtal nu. Det är ju också väldigt svårt att söka hjälp om du inte har något utrymme att göra det. Men utifrån allt vi vet om hur våld i nära relationer fungerar så förstår ju vi att många kvinnor och barn lever i ett helvete nu, säger Karin Holmberg.
– Men vad händer när restriktionerna släpper, när kvinnor kan och vågar söka hjälp, hur kommer det då att se ut? säger Helena Andersson.
Kvinnorna på Skogsbo har berättat om hur det under pandemin, innan de kom hit, förekom våldshändelser hemma och att mannen i något fall bestämde att barnen inte fick gå till förskolan och då kunde de inte heller berätta. Det blir lättare att hålla undan våldet, de som utsätts för det blir extra drabbade.
Hur kommer kvinnorna till er?
– De flesta blir placerade av socialtjänsten, det kanske har hänt någonting akut eller det har varit ett långvarigt våld, de har haft en kontakt med socialtjänsten och till slut har de blivit motiverade att ta emot hjälpen och blivit beviljade skyddat boende, säger Karin Holmberg.
Andra kommer från Frälsningsarméns andra verksamheter.
– De kanske är utanför samhällets normala skyddsnät men vi kan fånga upp dem. Det gäller framför allt de som har varit utsatta för människohandel och en del av dem kan vara papperslösa. Där har Frälsningsarmén ett visst utrymme att stötta en period utan att det finns en myndighet som betalar.
Kvinnorna stannar i allmänhet på Skogsbo från två–tre upp till nio månader, i vissa fall ett år.
Hur hanterar ni de barn som följer med?
– Vi har en speciell barnkurator som jobbar särskilt med barnen. Dels med att ta emot och ha samtal med dem när de kommer men också med att hjälpa till med ansökan om förskoleplats och skolplats, säger Helena Andersson.
Men i början blir det för alla barn en period då de inte kan gå i förskola och skola. Det är oundvikligt, menar Helena Andersson och Karin Holmberg, skyddet måste gå först. De måste lämna sin gamla skola och det är svårt att byta skola, det tar lite tid och det är påfrestande för barnen.
– Barnen blir jätteutsatta när de måste tas från sitt sammanhang och det är någonting som vi verkligen ser. Det är mycket lättare generellt för barn som är mindre att klara av den här situationen. Det är väldigt tufft, skulle jag säga, för barn som är från tio och uppåt, de har mycket mer eget, egna fritidsaktiviteter och kompisar och relationer som är väldigt viktiga. De har också en mycket större medvetenhet om situationen, säger Karin Holmberg.
Under den tid kvinnorna är på Skogsbo arbetar de tillsammans med personalen med att bygga upp skyddet, till exempel att ansöka om skyddade personuppgifter och eventuellt kontaktförbud. Det blir kanske också en rättsprocess om våldet och ofta också en vårdnadsprocess, många av barnen har varit utsatta för våld och upplevt mycket våld.
Kvinnorna behöver dessutom hitta en ny bostad. Ibland får de hjälp av socialtjänsten, åtminstone med något tillfälligt som en jourlägenhet. Ibland får de hjälp med att flytta till en annan stad, men om föräldrarna har gemensam vårdnad, om barnen måste träffa pappa, så går inte det.
– Det är en kamp, många får lösa det med andrahandsbostäder. Men det skakar ju om hela livet, det drabbar de här kvinnorna och barnen enormt. De kan inte gå till sitt jobb, de kan inte bo i sin lägenhet, de kanske inte kan träffa vänner och familj. de förlorar kanske både nätverk och sammanhang och det får enorma ekonomiska konsekvenser, säger Karin Holmberg.
Vad gör ni på dagarna?
– Vi har mycket samtal och möten och försöker ordna alla praktiska saker. Polisförhör, träffa advokat, ordna med papper, fundera på bostad, träffa läkare, ordna med sjukskrivning, säger Karin Holmberg.
Kvinnorna har självhushåll, de åker i väg och handlar, lagar mat och bokar tvättstugan.
– Vi vill att det ska vara så normalt som möjligt. Det vanliga måste pågå och det är nog ganska bra. Man behöver det jordiska att hålla sig i för att orka processa den här livskrisen, säger Karin Holmberg.
De hittar på aktiviteter tillsammans, mycket skapande verksamhet, går promenader, odlar i trädgården, fikar tillsammans varje dag.
– Vi tror att det är väldigt viktigt att försöka göra friska saker. Barnen behöver se sin mamma skratta och barnen behöver se en mamma som ändå mår okej och har andra vuxna omkring sig. Barn tar så mycket ansvar i det här, säger Karin Holmberg.
De kvinnor som bor på Skogsbo kommer oftast från en plats långt därifrån. Om de har anknytning till området där de närmaste affärerna ligger eller till busslinjerna i närheten placeras de någon annanstans.
– De kan ändå vara rädda, men det är någonting de måste ta sig igenom för att kunna leva ett normalt liv. Det finns skyddade boenden som är mer låsta men jag tror att det är bättre att vara på en plats där du kan röra dig än att vara helt instängd någonstans, säger Karin Holmberg.
En grupp som hon och Helena Andersson oroar sig särskilt för är kvinnor som blir utsatta för människohandel, antingen för sexuell exploatering eller för arbetsexploatering.
– Det är en grupp som Frälsningsarmén jobbar väldigt mycket med. Vad händer med dem nu? Det är de som kanske är allra mest utsatta och som ingen ser eller fångar upp, säger Karin Holmberg.
– De omfattas inte av skyddsnät på något sätt, säger Helena Andersson.
Läs mer: