Tätt och kyligt gisslandrama av Nina Bouraoui

”Gisslan” av Nina Bouraoui är en tät och kraftfull liten bok som också spelats som pjäs. Den kan med fördel läsas feministiskt och politiskt, skriver Maria Schottenius. 

”Gisslan” är en hård liten roman, som en gång varit pjäs.

Den 52-åriga Nina Bouraoui, vars mor är fransyska och far algerier, har blivit en av nutida Frankrikes mest ansedda författare. Hon är provokativ och skarp i frågor som har att göra med feminism, sexualitet och identitet och skriver med ett avskalat och klart språk. ”Gisslan” har nu förvandlats från ett teaterstycke som visats på ett antal scener i Frankrike, till en roman.  

Sylvie Meyer, som talar genom hela boken, är 53 år, har två söner, är anställd som mellanchef på ett litet gummiföretag och blev nyligen lämnad av sin man efter 25 års äktenskap. 

Hon är ansvarstagande, lojal och pålitlig, men när hennes chef ber henne sätta samman en lista som går ut på att se vilka som kan sparkas, brister det för henne. Hon plockar fram den vassaste kniven ur kökslådan, sätter sig i bilen, går in till chefen och håller honom som gisslan en natt. 

Vi som läser är på sätt och vis gisslan i hennes tankar. I det hon sakligt och osentimentalt berättar om sig själv. Hur hon under äktenskapet manövrerat sin roll som maka och mor. Vad hon betytt för sin arbetsgivare, som alltid berömt henne och talat om för henne hur ovärderlig hon är, det vill säga som lojal trotjänare till honom. 

”Sylvie, jag har fullt förtroende för dig. Jag räknar med dig.” Hon säger: ”Jag hade blivit resonanslåda åt Victor Andrieu, min chef.” 

Sylvie har levt omgiven av män, som hittills präglat hennes liv.  Men när hennes make lämnar henne händer något: ”Jag var ledsen utan att medge det. Jag tror att det var från och med det ögonblicket som någonting kopplades bort i mig.”

Händelserna är begränsade i tid, men omfattar trots det ett helt liv och ännu ett gisslandrama, som återberättas när Sylvie är på väg i polisbil till häktet efter att ha gripits efter natten på fabriken. 

Den gången var det Sylvie, som i sin tidiga ungdom hölls fången av en betydligt äldre man som bedyrat henne respekt och tillgivenhet, men som plötsligt visar våld och makt. Nu, många år senare, är det hon, som genom att lägga kniven i resväskan själv tillägnar sig våldet och själv skaffar sig makt.

Översättaren Maria Björkman lotsar oss skickligt genom Nina Bouraouis kalla, mekaniska berättande och ställer oss känslomässigt utpumpade på andra sidan.  

Berättelsen är tät och kraftfull. Inget onödigt spill, inget läckage. Språket är effektivt och fungerar i den medvetandemonolog, som är Sylvie Meyers försvarstal. Hennes initialer SM har tolkats som en möjlig hänvisning till spelet kring dominans och undergivenhet. 

Jag läser ”Gisslan” framför allt som en feministisk och politisk bok. En kvinna som år efter år täcker upp för chefen och ljuger för sig själv om hur bra hon klarar av att få de anställda att göra sitt yttersta genom att ha järnkoll på dem, ser plötsligt chefens ömkliga svaghet i ett annat ljus och får nog. Nu räcker det. Och då är tiden för samtal och samförstånd förbi. 

Hon är i decennier hans gisslan och för en natt gör hon honom till sin. 

Eftersom hon inte längre är fånge i hustrurollen, där har det också krackelerat, vågar hon sätta allt på spel. När hon inte har någon frihet värd att vakta är hon inte särskilt känslomässigt påverkad av att hamna i fängelse. Hon agerar ut sin vrede, får sin hämnd och byter ut en fångenskap mot en annan i denna kyliga, dramatiska romankonst.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler av DN:s bokrecensioner 

Läs mer:
Nina Bouraoui om Ingmar Bergman och barndomens filmer 

”Litteraturen är ett svar på barbariet”