Ian McEwan: Tiden blir kanske aldrig som förr igen

När pandemin avtar kommer livet åter att taggas med datum och klockslag. Men något kommer ändå i grunden att vara förändrat. Den brittiske författaren Ian McEwan reflekterar över hur tidsuppfattningen påverkats av coronakrisen.  

Nu när vi kanske kan ana början till slutet på nedstängningen har vi ett bra tillfälle att reflektera över tidens natur – inte tiden som ett periodiseringssystem baserat på jordens rotation kring sin egen axel och bana runt solen, utan tiden som vi upplever den, tiden som går långsammare under en kris, snabbare när vi åldras, tänjs ut när vi kokande av otålighet väntar på ett kraftigt försenat tåg.

Pandemin har gjort många av oss delaktiga i ett experiment i subjektiv tid. När coronaviruset har fördrivits eller tämjts och klocktiden har återtagit sitt herravälde kommer vi naturligtvis att fyllas av en omedelbar lättnad. Men samtidigt känner vi redan nu att det kanske aldrig blir som förr. Vi vill kanske bevara några element från denna annorlunda tid.

Vi som inte har samhällsviktiga arbetsuppgifter, hur har vår upplevelse av tid förändrats? Delar av svaret kanske finns hos en ex-fånge som jag en gång hörde berätta om sina 20 år i fängelse: Tiden gick blixtsnabbt, sa han. Nu har vi själva ”suttit av tid”, i husarrest, och kan kanske börja förstå vad han menade. När händelser och åtaganden bleks bort, och den ena dagen blir den andra lik, komprimeras och kollapsar tiden. Fredag igen, men det var ju måndag i går.

Inbyggt i detta finns det motsatta fenomenet, upplevelsen av hur tiden expanderat under nedstängningen och drivit fram en exponentiell tillväxt – för att nu använda ett omtyckt uttrycksätt – av introspektion, dagdrömmar, inre strövtåg, särskilt i det förflutna.

Kierkegaard påpekade att livet bara kan förstås baklänges men måste levas framlänges. När rörelsen framåt stoppas ligger det nära till hands att vi ramlar baklänges genom tiden. Man kan börja fråga sig, eller till och med minnas, vem man är och hur man minut för minut tog sig fram genom tiden, från den ena lilla vadstenen till den andra, från ens femåriga jag till den person man är nu.

Och detta ”nu” har vidgats kraftfullt. Man kan hänge sig åt det. Man kan slösa bort det, utan skuldkänslor. Inom dess rymd kan du kanske till och med bli varse det märkvärdiga fenomen, alldagligt men mirakulöst, som är existensen av ditt eget medvetande, eller få en skymt av ett inre jag som tidigare delvis dolts bakom den dagliga rutinen.

Om man misstänker att samhället befinner sig i en djupgående förändring med fortfarande oviss utgång, kan det kännas irrelevant, eller för koncentrationskrävande, att läsa en bok eller, till och med, att titta på tv. Man går in i ett rum för att göra en viss sak, men ägnar sig i stället åt något annat. Så länge man inte kämpar emot kan det vara en upplyftande upplevelse.  Den oöppnade posten högar sig på köksbordet. Det är inte så mycket lättjan som stillheten som hindrar dig från att ta itu med den. När tiden sträcker ut sig så långt framför dig, varför då göra i dag vad du kan göra nästa månad?

Narkosläkare, anställda i äldrevården och många andra som utför samhällsviktiga arbetsuppgifter slipper inte undan tidens piska. Den som förlorat en närstående upplever att tiden förlorats eller stympats och lider särskilt svårt. Och på ett annat, godartat, plan: min svärdotter och min yngsta son arbetar från hemmet och har hand om sin livliga två och ett halvtåriga son. De delar upp barnomsorgen i skift och har en agenda där varje dag portioneras ut i halvtimmar. Klockan 9: göra enhörningar med pappa; klockan 2 göra superhjältemasker med mamma.

Men för oss andra, vi som från tillvarons stambana växlats in på ett stickspår, har det inte funnits någon agenda eller någon tidtabell. Nu kan den episoden gå mot sitt slut. Det gamla livet, med plikter men också många behagliga inslag, kommer att taggas med datum och klockslag. Men det livet kommer att vara i grunden förändrat. Vi står inför massiva ekonomiska svårigheter och, kanske, möjligheter. Vi kommer att behöva nya verktyg

Fysikerna berättar för oss att tidsflödets hastighet är en funktion av hur starkt ett gravitationsfält är. För en tid befriades vi från tidens tyngd och linjära strukturer och bejakade en paradox: vi har varit som lekande barn, för vilka ett sommarlov är ett helt liv och ändå gick tiden blixtsnabbt. 

Min förhoppning är att vi kan ta med oss ett minne av, och en lektion i, tidlöshet och stillhet från denna djupgående tragedi. Vi kan ha glädje av det i kommande turbulenta tider.

Översättning från engelska: Per Svensson

Texten är tidigare uppläst i brittiska Radio 4

Läs mer:
”Låt oss medborgare säga vårt om avvägningen mellan ekonomi och hälsa”