Anne-Marie Pålsson: ”Väljarna är inte dumma.”

Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.

Så hamnade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni i blåsväder. I pressen anklagas hon för att ha låtit storbolaget Scania forma partiets politik. Och för att vara i händerna på ett lobbyföretag - ägt och kontrollerat av personer som tidigare tillhört Liberalernas innersta krets.

Det handlar förstås om elektrifiering av vägarna. En idé som under normala omständigheter inte väckt några känslor alls. Bara setts som ett förslag bland många för att minska utsläppen av växthusgaser.

Men med en ifrågasatt partiledare blev det något annat. Krafter som vill underminera Sabunis ställning läckte till pressen. Helt enligt regelboken, för i politiken förs inte personstrider med blanka vapen. Den utkämpas genom medier med hjälp av läckor. Och medier brukar leverera den önskade kritiken.

Själv är jag inte förvånad över samarbetet med Scania. Däremot över mediernas reaktion. För nog känner dessa till att individer och organisationer utsätter politiker för en intensiv uppvaktning. I potten ligger nya idéer eller bara försök att påverka inriktningen av kommande beslut. Lika känt måste det vara att det vimlar av lobbyister som gör allt för att etablera kontakter.

Utbyte av information hävdar systemets tillskyndare. Men i verkligheten handlar det om tjänster och gentjänster. Politikerna levererar lagstiftning. Intressegrupperna kvitterar med positiv uppmärksamhet, som möjlighet att få synas och höras i olika sammanhang.

Och nog vet de politiska bedömarna att pengar köper makt och lojalitet. Att rika företag och organisationer har gott om pengar att betala lobbyister för att öppna dörrarna till de innersta rummen. Att avdankade toppolitiker är ovärderliga i dessa sammanhang. De vet hur det politiska maskineriet fungerar och känner dem som sköter politiken efter det att de själva lämnat den.

Visst begriper de politiska bedömarna att rika företag och organisationer har bättre förutsättningar att locka politiker med välavlönade positioner än fattiga dito. Att de då därmed lättare kan få gehör för sina frågor. För alla politiker som suktar efter en lukrativ position vet att hon måste hålla sig väl med de krafter som kan tänkas vilja anlita henne. Driva deras frågor alltså.

Det vet säkert också medierna. Trots detta ställs praktiskt taget aldrig frågor om de välavlönade positioner som politiker erbjuds efter avslutad tjänst verkligen handlar om unik kompetens eller är betalning för gamla tjänster.

Det är uppenbart att vad som utspelades hos Liberalerna inte stämmer med den idealiserade bild av politik som vi matas med. Men den stämmer å andra sidan med den politiska vardag som politiker möter. Frågan är då varför politiska bedömare som rimligen är väl förtrogna med denna ändå rasade mot den.

Varför valde de inte istället att ärligt beskriva de svårigheter en politiker måste hantera? Kände de sig därför tvungna att attackera Sabuni för att själva framstå som goda och pålitliga systembevarare? Kanske. I så fall inte bra. För i en tid som denna med ökat politikerförakt är det bättre att beskriva hur det är än hur det borde vara. Väljarna är inte dumma.