Marie Aubert: Folk är kapabla att göra de märkligaste saker

Marie Aubert har slagit igenom redan med sin debutroman. Först i Norge och nu i Sverige. För Greta Thurfjell berättar hon om det mysterium som är den moderna familjen.

”Andras barn, alltid, överallt.”

Så börjar den norska författaren Marie Auberts romandebut ”Vuxna människor”, nyligen utkommen på svenska i översättning av Cilla Naumann. Det handlar om barnlöshet. Men det handlar också om ensamhet, syskonrivalitet, nya familjekonstellationer. Om längtan efter att höra ihop med någon.

”Vuxna människor” har fått fin kritik på svenska kultursidor. ”Det som först verkar vara en oförarglig kortroman om några norska sommardagar utvecklar sig till en lågmäld, nästan thrilleraktig, familjeberättelse”, skriver DN:s Johanna Frid, och SvD:s Clara Block Hane konstaterar att romanen ”stramt, lyhört och utan åthävor berättar om det svåra med att vara människa”. 

När jag når Marie Aubert på telefon befinner hon sig på Oslos nya, ännu inte för allmänheten öppna stadsbibliotek, Deichman Bjørvika-biblioteket.

– Det började med att jag ville skriva om en syskonrelation, eller rättare sagt om konkurrensen mellan två jämnåriga systrar. Om hur man känner varandra på gott och på ont. Men ju mer jag skrev, desto viktigare blev Idas situation, i det att hon befinner sig på en vanskelig plats i livet, säger Marie Aubert.

Ida är romanens huvudperson. Hon åker till familjens sommarstuga för att fira sin mammas födelsedag, det ska bli en idyllisk helg, räkor och vin och norsk natur. Men Idas lillasyster Marthe är redan där, med pojkvän och bonusbarn och – visar det sig – ett barn till i magen. Ida har nyligen varit i Sverige, ensam, för att undersöka möjligheten att frysa ner sina ägg. När hon kommer fram till stugan har Marthe målat om stugan utan att fråga henne.

– Syskonrelationen är den längsta många av oss kommer att ha, och det är som att ju närmare man är, desto mindre hövlig blir man mot varandra. Ida och Marthe vet precis vad de ska säga för att skada varandra, säger Marie Aubert.

Vad är det som intresserar dig med det?

– Jag är nog generellt upptagen av vem som har makten i en relation. Vem är den suveräna, och vem är underdog? I den här relationen skiftar ju maktförhållandet – Ida har alltid varit den mer lyckade, snyggare systern, medan Marthe har varit den barnsliga som kräver mycket. Men i och med att Ida inte lyckas skaffa familj skiftar makten när Marthe berättar att hon är gravid. Plötsligt är allt i fritt spinn!

När boken kom ut i Norge häromåret, berättar Marie Aubert, handlade många av samtalen med läsarna om ofrivillig barnlöshet.

– Men det jag inte hade förutsett var att så många äldre damer skulle komma fram och säga: ”Jag har också en syster! Och hon har tagit över vårt lantställe totalt!” Det är något som man inte alltid växer ifrån. 

Hon berättar också att läsarna reagerat väldigt olika på romanfiguren Ida. 

– Vissa tycker att hon är djupt omoralisk, en fördärvets människa. Och samtidigt känner väldigt många igen sig i henne. Hon är inte ond, nödvändigtvis, men hon befinner sig på en dålig plats i livet. Och det är inte så morsomt att karikera en människa, utan jag vill att folk ska känna igen sig. De flesta tänker ju att de är bra människor – goda föräldrar, goda vänner, goda systrar och goda döttrar. Om det tar slut med en pojkvän ska man vara ett bra ex. Men när väldigt mycket står på spel hamnar vi lätt i moraliska gråzoner. Folk är kapabla att göra de märkligaste saker. Det hör till att vara människa.

Ida i romanen är nyss fyllda fyrtio. Den klassiska fyrtioårskrisen, säger jag, drabbar kanske oftast människor som har barn. 

Ser krisen annorlunda ut för dagens fyrtioåringar?

– Vi befinner oss i en tid med oändliga möjligheter. Det är alltid möjligt att börja om igen och prova något nytt, och inte minst gäller det fruktbarhet, med den teknik som finns och ständigt utvecklas. Det är ju något bra, men… För en tid sedan kunde kanske fler acceptera att de faktiskt inte kunde få barn. I dag vilar ett större ansvar på individen, när det kommer till fertilitet. Det är lag att du är ansvarig för din egen lycka, och det är ett tveeggat svärd, säger Marie Aubert.

I juli ges hennes debutbok, novellsamlingen ”Får jag följa med dig hem” från 2016, ut på svenska. Ett flertal av de nio novellerna handlar också de om bonusfamiljer, adoptivbarn, nya familjekonstellationer. Jag frågar varför hon återkommer till temat.

– För att det förändrar oss! Vi får helt nya sätt att vara familjer på. På ett sätt hade det ju varit mycket svårare att vara i Idas situation för femtio år sedan, eller hundra år sedan, och på det viset är hon väldigt privilegierad. Samtidigt är narrativet om kärnfamiljen fortfarande väldigt starkt, både i Norge och i Sverige, och det kan vara ensamt att bli stående utanför. Vi är både väldigt liberala och toleranta, och väldigt homogena, och det skapar en hel del nya problem, säger hon.

Läs mer:

Romanen om barnlängtan som blivit en sensation i Norge

Läs fler texter av Greta Thurfjell