Stina Wirséns debutpjäs är ett försvarstal för tolerans och individuell frihet

Det kompetenta barnet och dess rätt att vara en individ med egen personlighet går igen i Stina Wirséns barnböcker. I hennes scendebut regisserad av Anna Vnuk blir det något alldeles, alldeles underbart. 

Alla har träffat på honom – den besvärlige Fnök. Grandios och dominant, men samtidigt ynkligt rädd för det som kan tänkas förändra hans upphöjda position. Visst känner vi igen honom, även när han är ett knallrosa mjukisdjur. Med särskilt lång svans, som han själv ofta påpekar. 

Det kunde ha blivit en rejäl moralkaka av Stina Wirséns dramatikerdebut ”Får jag vara med”. Men hennes handlag är lätt, och något av de snabba linjerna i hennes många barnböcker går igen i denna lilla lyxuppsättning på Unga Dramaten. 

Koreografen Anna Vnuk, med så många roliga regi-koreografier bakom sig, har försett aktörerna med personliga rörelsemönster, och Sarah Riedel har skrivit den milda visaktiga musiken som gör denna drygt halvtimmeslånga uppsättning till en liten musikal. 

Idel goda krafter, alltså, och med Jonas Malmsjös insiktsfulla svansföring i rollen som den odräglige Fnök blir det prima underhållning också för vuxna medföljare. Men allvaret är stort i Wirséns roliga studie i hierarki och trygghetsknarkande. Barnkulturens stora vana vid nallar och nassar som lever människoliv gör att det är möjligt att kapsla in dessa allvarsord i rosa och turkost teddytyg. 

Förskolans utelek, familjeliv, riksdagsdebatt, könsmaktsordning, omdisponering av styrkor: mönstret är detsamma. Lugnet i en hierarki kan verka tryggt, och makten kan fortsätta att dominera andra genom svansmätning med en egentillverkad linjal, men, förr eller senare, så dyker något annat och intressant upp. 

Vem kan det vara som så energiskt spikar och sågar bakom knuten? I samma stund som nyfikenheten är väckt, krackelerar den gamla maktordningen. Genom Stina Wirséns vid det här laget långa rad av bilderböcker och bokillustrationer löper en röd tråd som handlar om det kompetenta barnet och dess rätt att vara en individ med egen personlighet. 

De musikmullrande Rut och Knut eller de många ”små brokiga” är alla försvarstal för tolerans och individuell frihet. Det lilla stycket scenkonst som nu förgyller Dramatens repertoar följer samma linje: envar kanin har rätt att spika sig något kanske oanvändbart, men alldeles, alldeles underbart. 

Så sker på denna beige-gråa gatstump mellan hyreshusen, men den jublande finalen där alla får plats på någorlunda lika villkor, har ett utmanande PS. En pippi med bisarr look drar helt hastigt förbi i bakgrunden. Va? Fokus flyttas och vi anar en fortsättning. Stina Wirsén utmanar barnkulturens kramande av lyckliga slut och status quo. Kanske Sverige alltjämt har världens bästa barnteater.

Läs fler av DN:s scenrecensioner