När Doumbias konsert börjar självsvänga är den redan slut

Nahawa Doumbias röst är som ett lejons kontrollerade vrål. Med bara två musiker på scen framträder ändå det traditionella groovet från Wassoulou-regionen i södra Mali. 

Hon har en röst som är urstark. På skiva hörs det inte på samma sätt, då grips jag mest av den höga, kvillrande rösten och den pilsnabba energin. Men när Nahawa Doumbia från Mali står på scenen så ryggar man nästan tillbaka. 

Hon sjunger rakt ut, markerar orden med ett bestämt nickande eller en höjd arm. Hon har utstrålning som en lekfull diva. Det sprakar i högtalarna, hon skulle lika gärna kunna sjunga utan mikrofon. Doumbia påminner om en annan Mali-sångerska jag hörde för många år sedan, Kandia Kouyaté: ett lejons kontrollerade vrål. Girl power? You bet.

Även om Nahawa Doumbia förstås inte är någon flicka längre. Hon är i sextioårsåldern, och firar med den här turnén sitt första, sparsmakade album från 1981 som nyligen återutgavs av entusiastbolaget Awesome Tapes From Africa. Hon har bara två medmusiker med sig, till skillnad från förra besöket. (Hon kommenterar tydligen det på franska från scenen, men det var enligt arrangören aldrig menat att de skulle vara fler den här kvällen.) 

Jag saknar heller ingenting. Här har allt oväsentligt rensats bort. Det här är det traditionella groovet från Wassoulou-regionen i södra Mali i minimalistiskt koncentrat. Hennes exman N’Gou Bagayoko – som kompade henne redan på debuten – spelar akustisk gitarr och Drisse Sidibe harplutan kamele n’goni. Den ser ut som en kora, men är mörkare och har en kaxigt hård klang. 

Bagayoko byter ibland gitarren mot ett litet stålrör som han skrapar med en pinne. Tschicki-tschicki-tschicki. Stränginstrumenten spelar komp, melodi, solo. Samma fraser upprepas om och om igen. Musiken växer till en slags urblues. Jag tänker på John Lee Hooker med sitt gitarriffande och foten som stampar takten. Musiken rör sig i små, små cirklar som förskjuts lite varje gång.

Men när de fått musiken att nästan börja självsvänga så försvinner de abrupt från scenen. De kommer tillbaka för ett extranummer men sen är det över. Allt som allt knappt en timme. Fin konsert om än frustrerande kort.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s konsertrecensioner