Fredrik Strage: Hon var B-filmens okrönta och våldsamma drottning

by
https://cached-images.bonnier.news/cms30/UploadedImages/2020/2/14/de3cb1f5-f912-4560-a9ea-4831a9481f25/bigOriginal.jpg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1010:568&crop=1010:h;center,top&output-quality=80&output-format=auto
Bild 1 av 2 Dyanne Thorne i ”Harem keeper of the oil sheiks” från 1976.Foto: AF archive / Alamy Stock Photo
https://cached-images.bonnier.news/cms30/UploadedImages/2020/2/13/150bb228-ccd5-4b9d-bc5f-5a7b34b0c6c5/bigOriginal.jpg?interpolation=lanczos-none&fit=inside%7C1010:568&output-quality=80&output-format=auto
Bild 2 av 2 Filmaffischen till ”Ilsa, harem keeper of the oil sheiks” från 1976.

Hon var en B-filmsikon. Hennes mest kända roll var Ilsa, überbitchen i fyra av de mest spekulativa och smaklösa filmer som någonsin gjorts. Fredrik Strage minns Dyanne Thorne.  

På Oscarsgalan i söndags hyllades filmstjärnor som dött under det senaste året. Bilder av Doris Day, Peter Fonda, Bibi Andersson och Kirk Douglas rullade förbi medan Billie Eilish sjöng Beatles ”Yesterday”. Efteråt var många upprörda över att minnesstunden ignorerade Luke Perry, ”Beverly Hills 90210”-stjärnan som i fjol gjorde comeback i Tarantinos ”Once upon a time in Hollywood”.

Själv sörjde jag att de glömde bort Dyanne Thorne. Hennes namn förknippas visserligen inte med den ”förträfflighet i cinematiska prestationer” som prisas av den amerikanska filmakademin. Hennes namn stod aldrig skrivet på skyltar ovanför glittriga paradbiografer. Hon syntes på affischer utanför grindhouse-salonger, sjabbiga ställen där det på sextio- och sjuttiotalet visades underhållning av dubiös moralisk karaktär. Dyanne Thorne var en B-filmsikon (ungefär som Robert Forster, som var med i bildspelet på Oscarsgalan) och dog i cancer för ett par veckor sedan, 83 år gammal.

Hennes mest kända roll var Ilsa, überbitchen i fyra av de mest spekulativa och smaklösa filmer som någonsin gjorts. ”Ilsa, she wolf of the SS” från 1975 handlar om en blond och storbystad lägerkommendant som torterar kvinnor för att bevisa att de tål smärta lika bra som män och kan strida. Hon har sex med manliga fångar som kastreras så fort de slaknar. En amerikan inser att han bara kan överleva genom att inte ejakulera. (”Ilsa, she wolf of the SS” fick ingen Oscar för bästa manus.)

Den yppiga psykopaten dör på slutet och gör utan någon som helst förklaring comeback i uppföljaren ”Ilsa, harem keeper of the oil sheiks” där hon piskar slavar och ligger med araber. ”Ilsa, the wicked warden”, den tredje filmen, utspelar sig på ett mentalsjukhus i en bananrepublik där Ilsa bär Fidel Castro-chic basker och nuppar med en diktator. I den fjärde, ”Ilsa, tigress of Siberia”, släpper hon loss sina sadistiska lustar i ett Gulagläger där hon låter fångarna bli tigermat. När lägret bränns ner blir hon i stället bordellmamma åt det sovjetiska hockeylandslaget.

Meningen var att Dyanne Thorne skulle slåss mot världens främsta kampsportare i äventyret ”Ilsa meets Bruce Lee in the devil's triangle”. Hon tränade sparkar i flera veckor (i brist på Bruce Lee, som var död, skulle man anlita imitatören Bruce Li) men allt rann ut i sanden.

https://cached-images.bonnier.news/cms30/UploadedImages/2020/2/13/a087bdaa-8737-4281-9d06-728979c2260d/bigOriginal.jpg?interpolation=lanczos-none&downsize=1010:*&output-quality=80&output-format=auto

”Ilsa, she wolf of the SS” blev det mest beryktade verket i den kortlivade genren nazisploitation, där andra världskrigets fasor användes som en kuliss för våldspornografiska orgier. Dessa filmer anklagades, med rätta, för att exploatera Förintelsen men nådde å andra sidan en publik som aldrig skulle ha sett Claude Lanzmanns nio timmar långa mästerverk ”Shoah”.

Nazivåldsporren hade inte heller uppstått utan den halvdokumentära boken ”House of dolls” från 1953 som skrevs av israelen Yehiel De-Nur, en Auschwitzöverlevande som vittnade i rättegången mot Adolf Eichmann. ”House of dolls” (från vilken Joy Division hämtade sitt bandnamn) utlöste en kiosklitterär våg av heilande perversioner i Israel, så kallade stalag-pocketar som hade samma intrig som Ilsa-filmerna. Dessa böcker, med titlar som ”I was colonel Schultz's private bitch”, förbjöds av den israeliska censuren eftersom de ansågs vara skadligt upphetsande.

”På sjuttiotalet kände vi oss trygga”, sa Dyanne Thorne. ”Vi trodde att nazismens hemskheter låg bakom oss.” Hon tyckte att Ilsa-filmerna var ganska löjliga men hoppades att de ändå hade hjälpt till att sprida kunskap om totalitärt förtryck. Efter filmkarriären blev hon vigselförrättare i Las Vegas och ställde upp när fans ville gifta sig i en Ilsa-ceremoni. Smaklöst det också. Men hakkorset på hennes uniform byttes ut mot amerikanska flaggan.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage