Johan Hilton: Har det blivit dags för Dramaten att söka sig utanför Stockholm?

Välkommen till 2020 års upplaga av Scenvår!

Spelar det någon roll att Dramaten nu slår igen Elverket efter att hyreskostnaderna blivit för höga? Ja och nej. För oss som har haft ett antal betydande teaterupplevelser där är svaret instinktivt: tafsa inte på en av den enda av nationalscenens spelplatser som fortfarande är oanfrätt av den upphöjelse, det mentala bladguld, som präglar både Thaliahuset och Lilla scenen.

Elverket må rent krasst bara vara en filial, men har ofta känts som en helt egen verksamhet, ett ställe där tyglarna tycks lite lösare än på de traditionstyngda ordinarie spelplatserna på Dramaten. En anda av urbanitet, modernitet och oförutsägbarhet, kanske? Det är inget att fnysa åt, det specifika teaterrummet och våra förväntningar på det är ofta en avgörande medspelare i den totala teaterupplevelsen.

Men som Dramatens tillträdande konstnärlige ledare Mattias Andersson påpekade när nyheten om det uppsagda avtalet kom: ”Samtliga nationalscenens spelplatser behöver inte ligga på Östermalm.”

En Dramatenfilial i Göteborg eller Malmö, kanske? Eller varför inte i någon av de städer som saknar en lokal scen, de är åtskilliga

Det har han onekligen en poäng i. Den logiska följdfrågan är till och med om alla nationalscenens spelplatser nödvändigtvis måste ligga i Stockholm. Kanske har tiden blivit mogen för Dramaten att förlägga en spelplats inte bara utanför tullarna utan också utanför regionen? En filial i Göteborg eller Malmö, kanske? Eller varför inte i någon av de städer som saknar en lokal scen, de är åtskilliga? (Nå, en scenredaktör måste få drömma.)

Dessvärre begränsar sig inte problemet med höjda lokalhyror till nationalscenen och Östermalm. Elverket är snarare en del av en trend. De senaste åren har allt fler scener, kulturverksamheter och barer i centrala Stockholm sköljts bort av gentrifieringens flodvågor. Boulevardteatern blev en cykelaffär härom året, därefter slog Kägelbanan igen, liksom queerstället Bitter pills. I januari kom nyheten om att Fria teatern i Högdalen upphör efter en chockhöjning av hyran.

Än finns frigrupper som kämpar på i ett allt tristare och allt mer ekonomistiskt kulturklimat. Galeasen, till exempel, som i vår sätter upp ”Irakisk Kristus”. Ö2 där ”The dark heart and the sweet part” har premiär i april. Eller kommunala Angeredsteatern där Dawit Isaaks dotter Betlehem Isaaks berättelse blir monolog i början av mars.

Du får veta mer om dem alla i 2020 års upplaga av DN Scenvår. Trevlig läsning!