Anders Nilssons nya cellokonsert tillägnas terrorismens offer

Kompositören Anders Nilsson är en typisk traditionsförvaltare snarare än förnyare. Men hans nya cellokonsert är utan tvekan ett starkt stycke med hitpotential nog att kunna avlösa en gammal stridshäst som Elgars cellokonsert. 

”Sjostakovitjs nia med världspremiär”, så lockade Malmö Live inför torsdagens uruppförande av Anders Nilssons cellokonsert. Det är inte utan att man avundas litteraturen. Att en modern kulturscen skulle försöka dra publik till en författarträff med, säg Strindbergläsning, i stället för en ny roman ter sig tämligen osannolikt. Men så marknadsförs i regel nyskriven konstmusik. 

Särskilt onödigt, ängsligt och orättvist blir det om man har ett verk av just Nilsson på programmet. En femtiotalist fostrad av 70-talets proggvåg som gjort succéopera av Zarah Leanders liv och vet hur man gör sig bekväm i såväl sonatform som ett senromantiskt sound. Det stora formatet – symfonier och solokonserter – är Nilssons hemmaplan. Han är en typisk traditionsförvaltare snarare än förnyare. Men när han levererar en cellokonsert som denna, skriven för den unga norska solisten Amalie Stalheim, kan man knappast klandra honom. 

Det börjar med en djup och dyster solostämma som strax får sällskap av orkesterstråkarna och dras med i ett naturdynamiskt virvlande motiv. Här hörs också en taktfast trampande kontrabaspuls och frustrationens strävhet i kadensen. Sedan följer den långsamma mittensatsens filmiskt milda sorgsenhet med klämtande klockklanger. En begravningsmusik tillägnad de två skandinaviska kvinnor som mördades i Marocko av IS-sympatisörer samt andra offer för terrorismen. 

Tredje satsen är ett dramatiskt riffande rondo, där både musiken och stämningen förtätas. Som något tryggt att hålla sig i seglar spår av psalmen ”Härlig är jorden” in i moll. Orkestreringen är skickligt utförd och låter gärna stämmorna effektfullt växa in och ut ur varandra. Nilsson har också komponerat på ett sätt som ger känslan av att Stalheims solocello hela tiden har någonting viktigt att berätta, fjärran ren virtuositet och sound. Det här är utan tvekan ett starkt stycke med hitpotential nog att kunna avlösa en gammal stridshäst som Elgars cellokonsert.

Fräscht kändes också tidigare solistprisvinnaren och P2-artisten Stalheims val av extranummer: färgrikt fladdrande fjärilsvingar ur Kaija Saariahos ”Sept papillons” med sina svirrande övertoner. Patrik Ringborg hade pondus nog att kunna dra tonerna ur Malmösymfonikerna likt en marionettspelare. 

Konsertprogrammet som i övrigt inte såg alltför spännande ut på papperet framstod som en tanke kring musikens inverkan på politiken och politikens inverkan på musiken. Å ena sidan Hitlerfavoriten Wagners förspel till operorna ”Lohengrin” och ”Mästersångarna i Nürnberg” (med snöplig tjuvstart). 

Å andra sidan Sjostakovitj nionde symfoni som 1945 gav Stalin lång clownnäsa. Sovjetregimen hade givetvis väntat sig något triumfatoriskt efter att Röda armén besegrat Nazityskland. Men Sjostakovitj stack ner händerna i den klangliga lattjolajbanlådan. Med sin knappa halvtimme är det ett småskaligt men underhållande verk, mer humoristiskt än heroiskt. Ringborg satte sprätt på gäckande galopprytmer, men skapade också utrymme för solistiska spratt och det kontrasterande lugnet, där i synnerhet fagotten fick visa sin tjusarkraft.

Fotnot: Konserten direktsändes i Sveriges Radio P2 och går att höra i efterhand på webben.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner