Eldriven och sjusitsig för dig som inte är rik

Valen är få när det kommer till att köra koldioxidfritt med sju sittplatser. Nissan NV200 finns med eldrift men den ålderstigna konstruktionen märks. Är den trots det värd att satsa på?

Har du stor familj, många barn och skjutsar till och från träningar med barnens lagkamrater? Då gäller det att vara rik om du vill vara koldioxidneutral. För någorlunda rimliga pengar är Nissan e-NV200 Evalia i princip det enda du har att välja på som storfamilj.

Tesla Model X finns i och för sig som sjusitsig, men priset börjar på 1.082.880 kronor. Nissan-konstruktionen är i bilår mätt lastgammal, den lanserades så tidigt som 2009 för att sedan elkonverteras. Redan 2012 var det snack om att modellen skulle bli första eltaxi i London, men det lät dröja. Förra året blev det dock verklighet under namnet Dynamo Taxi. Senast staden hade eldriven taxi var 1897.

Även om bilen jag har till mitt förfogande är bländande ny, den har bara gått sex mil när jag hämtar den, är känslan ålderdomlig. Rattvinkeln är som hos en buss och utan möjlighet till justering i längsled.

Andra tillverkare, Volkswagen, Mercedes och Toyota för att nämna några, har jobbat hårt för att få sina transportbilar mer personbilslika bakom ratten. Här har inte Nissan alls hängt med. Man sitter högt, både i bilen och stolen, och den går inte att justera nedåt.

Trots att Evalia är högsta utrustningsnivå, den lägre nivån Combi finns också, påminner stoppningen i stolarna om skumgummi-madrasserna du hittar i sommarstugan. Samtidigt är inte e-NV200 Evalia gjord för längre körningar, räckvidden vid blandad körning är 20 mil enligt EU:s nya och tuffare bränsleförbrukningstest WLTP, så stjärten hinner aldrig bli öm innan det är dags för att ladda.

Batteriet är sedan förra året på 40 kilowattimmar, innan uppdateringen fick man nöja sig med ynka 24 kilowattimmar. Den genomsnittliga elförbrukningen vid provkörningen landar på 2,0 kilowat­timmar per mil, vilket är högt. När vi i somras testade den 150 kilo tyngre Tesla Model 3 drog den 1,61 kilo­wattimmar per mil. Effektivare teknik och givetvis lägre luftmotstånd – spelar in.

Elmotorn på 109 hästkrafter räcker till. Ja, den är svag, men vem har förväntningar på något annat i den här biltypen? Vi hade gärna sett att Nissan fyllt motorhuven med ljuddämpande material, sällan har så mycket surrande oljud från el-motorn letat sig in i kupén.

Trycker du in ECO-knappen blir motorn ännu svagare, den stryps och bromsåtervinningen blir kraftigare. Växelspaken kan slås över till B i stället för D för extra kraftig motorbroms. Om du släpper gasen i normalt körläge frirullar e-NV200, något jag personligen tycker är att föredra. I en uppförsbacke till ­exempel, eller en lång flack nedförsbacke flyter bilen fram, då vill man inte motorbromsa.

Backspeglarna är två rejäla rektanglar, men den närmast föraren är inte tillräckligt justerbar med vinkel ut mot trafiken. Mycket av blickfånget bakåt på vänster sida blir på den egna bilens bak.

Paradgrenen är givetvis de sju sittplatserna. Bakre raden är trång, men helt okej, bilen mäter ju trots allt bara 456 centimeter. 

Det boxiga formatet gör bilen lättplacerad, man vet var man har den. Sätena längst bak går att fälla upp längs sidan eller helt plockas ur, mittersta sätesraden går att fälla framåt när nya sängen ska fraktas hem från varuhuset. Att e-NV200 är transportbil i första hand märks.

Den största plumpen i protokollet är det usla säkerhetsbetyget av krocktestinstitutionen Euro NCAP: endast tre stjärnor då bilen testades 2014. Allt under fem stjärnor är uselt.

Filhållningsassistans och autobroms lyser med sin frånvaro, något som ofta är standard hos småbilar i dag. Inte ens en ynka dödavinkelvarnare finns att tillgå.

Eltransportören med sju sittplatser kostar från 450.400 kronor och även om du får hjälp av den statliga miljöbonusen på 60.000 kronor känns det väl saftigt. E-NV200 är helt enkelt för ålderstigen. Då har jag inte nämnt det sparsmakade infotainmentsystemet (glöm spegling av telefon eller app-styrning) eller den struttiga gången. Över små fartgupp i modesta hastigheter ropar min dotter från mittensätet ”jag flyger, pappa!”, och hela bilen rasslar till. Rekommendationen blir helt enkelt att avstå.

Läs mer: Nissan Leaf körde 37 mil utan förare