Greta Thurfjell: Hur är det egentligen fatt med kärleken i vår tid?

Tv-kärleken har fått tuffast tänkbara start på 2020-talet. Inför alla hjärtans dag letar Greta Thurfjell efter spår av romantik i ”Dracula” och nya säsonger av ”Sex education” och ”Curb your enthusiasm” – och får hjärtat krossat på kuppen.

Det började faktiskt redan den 1 januari, när BBC/Netflix-serien ”Dracula” hade premiär. Steven Moffat och Mark Gatiss (”Sherlock”) hade, hör och häpna, lyckats med det omöjliga – att göra greve Dracula osexig. Och detta trots att de valt Claes Bang till rollen!

Under de tre delarna gör nämligen tv-serien något så underligt som att helt ignorera sin egen huvudpersons motiv. Handlingen från Bram Stokers klassiska roman finns där, om än i uppdaterad tappning, men den är just bara handling – händelse staplad på händelse.

Någon djupare förståelse för vem den odödlige, olycklige greve Dracula är erbjuds inte, och när det stora avslöjandet slutligen kommer är det mycket tidstypiskt. Dracula har problem med sin manlighet. Han känner sig underlägsen sina förfäder, stora krigsherrar och erövrare, och gömmer sig i skuggorna av skam över att han gömmer sig i skuggorna.

Det finns en anledning till att kärlekshistorier mellan zombier och människor, eller vättar och människor, är ovanliga – vampyren är helt enkelt det objektivt sexigaste monstret. Men i ”Dracula” har skaparna helt och hållet tvättat bort all sexualitet, all romantik, all tvetydighet. Steven Moffat konstaterade i en intervju med brittiska The Times, på frågan om de gjort Dracula bisexuell: ”Han är bimordisk. Det är inte samma sak. Han dejtar dem inte, han dödar dem. Han har inte sex med någon, han dricker deras blod.”

Ja, alla vet ju att ”Dracula” blev en så ikonisk, oerhört kulturellt inflytelserik berättelse eftersom den handlar om en man som dricker människoblod for the hell of it. Säga vad man vill om Francis Ford Coppolas ”Bram Stoker’s Dracula” från 1992 – den är åtminstone väldigt romantisk. Den greven saknar inte bevekelsegrunder.

I den andra säsongen av underbara ungdomsserien ”Sex education” (som hade premiär på Netflix i januari), är det annat än maskulinitetens kris som står i vägen för romantiken. Närmare bestämt tonårens alla grubblerier kring hur man egentligen gör.

Brittiska ”Sex education” är, kan man säga, pastellversionen av förra årets mörka ”Euphoria”. Sexrådgivningskliniken som de sextonåriga klasskompisarna Otis och Maeve drev i första säsongen har förlorat alla sina kunder till Otis mamma, den faktiska sexterapeuten (Gillian Anderson), som engagerat sig i skolans sex- och samlevnadsundervisning. Men skolungdomarnas sexuella, romantiska och relationella svårigheter kvarstår, och djupnar, i takt med att vi lär känna dem bättre.

Bitvis lider serien av ett visst mått av skriva-på-näsan-komplex, som när det medelst styltig dialog ska läras ut vad asexualitet är, eller när en grupp kvinnliga elever under plågsamt övertydliga former inser att det enda som förenar dem är ”dicks” (det vill säga att de blivit sextrakasserade). Men den får också fatt i något annat, något viktigt. 

En tonårskille försöker desperat bli kär i sin flickvän, men kan inte sluta tänka på sin surmulna tjejkompis. En annan måste välja mellan skolans snyggaste kille – som vill vara ihop med honom! – och rektorns relegerade son, en misslyckad mobbare med en oförklarlig dragningskraft. Huvudpersonens mamma kämpar för att nöja sig med Mikael Persbrandts enkla rörmokare när pappan till hennes son, den förföriske författaren, dyker upp och ställer relationen på ända. De måste välja, och väljer, och måste sedan leva med sina val. Och det är lika sant som att det kanske en dag går att ändra sig.

Om det är något ”Sex education” kan lära sina tittare, unga som gamla, är det kanske just det. It’s complicated.

Detsamma gäller i allra högsta grad Larry David i ”Curb your enthusiasm”, en halvbiografisk sitcom om livet som semipensionerad, ”Seinfeld”-förmögen exil-new yorkare i Los Angeles. Det som ställer till det i den pågående tionde (jag vägrar skriva ”och kanske sista”, även om det spekulerats kring just det) säsongen är, åtminstone vid en första anblick, metoorörelsen.

Vi tänker för mycket, känner för lite. Vi nöjer oss aldrig, har svårt att välja, tar inte de chanser vi får.

Den ständige sekonden Jeff Greene misstas plötsligt för Harvey Weinstein, vilket inte gynnar Larry David när han råkar i blåsväder efter att ha putsat glasögonen på sin sekreterares blus. Otaliga scener utspelar sig på advokatkontor och i seriösa mötesrum, där den åldrade humoristen försöker konträrcharma sig ur situationen.

Men i själva verket är det samma gamla kärlekshistoria som spökar. Under seriens gång har seriens Larry David skilt sig från sin fru, Cheryl, och sedan upprepade gånger försökt få henne tillbaka. Efter ännu en kort affär har hon nu återigen klargjort att det aldrig mer kan bli dem, och i det omåttligt gripande tredje avsnittet har Larry David sorg.

Han ger bort en tröja han fått av sin exhustru, bara för att se den komma tillbaka dubbelt upp, som en tröjornas hydra. Överallt ser han hennes nya pojkvän, eftersom hon tyvärr blivit ihop med den ständigt aktuelle skådespelaren Ted Danson. Inte ens när han går loss med en sopkvast på en pappdocka föreställande den nya killen får han själsro.

För att vara världens roligaste humorserie är det så otroligt sorgligt.

Hur är det egentligen fatt med kärleken i vår tid? Inget vidare, enligt min tv-forskning. Vi tänker för mycket, känner för lite. Vi nöjer oss aldrig, har svårt att välja, tar inte de chanser vi får. Kanske är det vad alla de tre tjugotalsserierna har gemensamt.

De handlar om hur svårt det är att kommunicera, att komma nära, att våga visa sig sårbar och att ta emot någon annans sårbarhet. Det har alltid varit svårt – i ”Curb your enthusiasm” är själva poängen att det är svårt – men kanske är det svårare i dag än någonsin.

”Love is on its way out, it’s broken down” sjunger dysterkvisten Morrissey på sin nya singel, släppt i god tid inför alla hjärtans dag. Han har förvisso inte en fläckfri historia när det handlar om att ha rätt. Låt oss hoppas att de raderna, och tv-seriernas lika dystra kärleksbudskap, inte varslar om att romantiken är död.

Läs mer:

Claes Bang om ”Dracula”: Spännande att leka med vampyrmyten

Kulturkommissionen: Varför är ”Dracula” så osexig?

Greta Thurfjell: Kanske öppnar ”Sex education” för porr på Netflix?