Centerpartiet har inga skäl att ångra sig

DN 1/2 2020. C såg till att regeringens politik i betydande drag blev Alliansens. Det är upp till M om den blir verklighet. 

Hur mycket stryk tål Centerpartiet? Det frågade sig SvD:s politiska kommentator Göran Eriksson i veckan. Bakgrunden var att den oheliga alliansen M-KD-SD-V först hade lagt krokben för den C-märkta reformen av Arbetsförmedlingen och sedan plockat bort ett av partiets favoritförslag ur budgeten.

Han är inte den enda som undrat hur roligt januariavtalet egentligen är för Annie Lööfs parti.

Så orolig behöver nog ändå ingen vara för de centerpartister som på fredagen fick lyssna på den vikarierade partiledaren Anders W Jonsson på partiets kommundagar i Uppsala. C:s avtryck i budgeten begränsade sig inte till ett förslag och reformeringen av Arbetsförmedlingen tuffar på.

Väljarna verkar dessutom rätt nöjda. I de flesta mätningarna ligger Centern runt valnattens 8,5 procent. Nog finns det partier som mår sämre.

Det råder dock inga tvivel om att förutsättningarna för januariavtalet har förändrats. Men det beror inte på C eller något av de andra partier som ingick överenskommelsen – utan på de som står utanför den. Det är en konsekvens av Vänsterpartiets agerande, och i synnerhet Moderaternas. 

Januariavtalet betydde i praktiken att regeringens chef plockades från Socialdemokraterna, dess politik i huvudsak från Alliansen. 

Uppgörelsen uppfattades av Ulf Kristerssons parti som ett långfinger i luften – i sak handlade det ändå på sätt och vis om en utsträckt hand.

Med den budgetpraxis som gällt sedan 90-talet räckte S, MP, C och L:s mandat för att de skulle kunna driva igenom alla bitar som ligger inom ramarna för den ekonomiska politiken. Det som ligger utanför borde i sin tur falla Moderaterna i smaken, och därmed ändå ha tillräckligt stöd. Samtidigt lades känsliga frågor där S har mer gemensamt med M än sin regeringspartner MP – som migrationen – till stora delar utanför uppgörelsen, och placerades i stället i parlamentariska kommittéer.  

Maktpolitiskt uppfattades uppgörelsen av Ulf Kristerssons parti som ett långfinger i luften – i sak handlade det ändå på sätt och vis om en utsträckt hand.

Därför var cirkusen kring Arbetsförmedlingen kanske inte riktigt så dramatisk som den såg ut. Visst var det uppseendeväckande att M gav sig i lag med V för att hindra ”kaosprivatiseringen” när partiet också vill göra om myndigheten i grunden och ge privata aktörer mer utrymme. Men i slutändan stoppade Moderaterna inte reformeringen, partiet tvingade fram ett antal ändringar på marginalen. Det går att tolka agerandet som ett försök att få till sakliga justeringar.

Det är svårt att betrakta den extra vårändringsbudgeten lika välvilligt. M ville ha 3 extra miljarder till välfärden. S, MP, C och L sköt till 5. Vänsterpartiet ville ha minst 10. M valde att göra upp om 7,5 med Jonas Sjöstedts parti. Det är svårt att se att det skulle handla om något annat än ett försök att skada januaripartiernas förmåga att regera. 

Sakpolitiken först, det är Ulf Kristerssons ledord. Huruvida Moderaterna lever som de lär framöver är också svensk politiks knäckfråga. Ett ordentligt svar på den lär vi få först när det är dags för riksdagen att ta ställning till en förändrad arbetsrätt och den borttagna hyresregleringen på nybyggen. Det handlar om förslag som ligger i linje med Moderaternas politik, samtidigt som V kommer att locka med sitt misstroendelöfte om M hellre vill skjuta regeringssamarbetet i sank.

Visar det sig att det inte går att lita på Ulf Kristerssons utfästelser om att sakpolitiken kommer först, då blir viktiga delar av januariavtalet definitivt inte verklighet. Huruvida det skulle vara ett bevis på att det var fel av C att göra upp med S, i stället för att släppa fram Ulf Kristersson på SD:s nåder, är mer diskutabelt.