Bokrecension: Lars Jakobson är Sveriges mest originella författare

Utgivningen av den ”döde” författaren Lars Jakobsons skrifter fortsätter med nya volymen ”Bokfört”. Rebecka Kärde läser en språkmystiker som skriver en ofattbart rik svenska.

Författare, hur hyllade de än är, har sällan fans. Lars Jakobson är ett av få svenska undantag. De som gillar honom gör det med en missionerande entusiasm som annars är förbehållen musiker och fotbollsspelare. När jag söker på hans namn på Twitter ser jag att cirka 90 procent av alla tweetar om honom är skrivna av två personer: kritikerna Victor Malm (som listar hans böcker i objektiv rangordning) och Josefin Holmström (som vill ge honom Nobelpriset).

I vissa kretsar är det med andra ord en stor händelse när Jakobson släpper nytt. ”Bokfört” är till skillnad från förra boken ”De odödliga” (2015) inget avancerat romanbygge. Snarare är den att betrakta som (med Jakobsons egna ord) varia. En samling B-sidor, bortvalda inte för att de är dåliga, utan för att de inte passar in i ett förefintligt material.

Här bör jag kanske nämna att Lars Jakobson, författaren, är död. According to lore gick han bort 2010, varefter kvarlåtenskapen förvaltats av en mystisk förläggare, då och då kallad Joan Bravais. I ”Bokfört” heter hon helt enkelt ”utgivaren”.

Rök och speglar, bländverk och gyckelspel. Glidningen mellan välresearchad essäistik och rena fantasier är lika grundläggande i Jakobsons författarskap som hos Jorge Luis Borges eller Italo Calvino. Om hans påstådda död får en att läsa hans texter annorlunda, och i sådana fall på vilket sätt, vet jag inte. Men det ger honom i alla fall friheten att förse dem med kommentarer som: ”Jakobsons utskrifter och textfiler är ett osorterat sammelsurium av versioner, fragment och format. Hans anteckningsböcker är ännu värre.”

Citatet är hämtat från en fotnot till den essä som inleder boken och som heter just ”Ars moriendi”, konsten att dö. Här utgår Jakobson från två amerikanska science fiction-romaner som i någon mening kan beskrivas som postapokalyptiska. Cormac McCarthys ”Vägen” skildrar ett avfolkat USA efter katastrofen; Joanna Russ ”En dag skall vi alla…” en grupp människor strandsatta på en avlägsen planet.

Två böcker om döden, alltså. Men Jakobson verkar mindre intresserad av ämnet i titeln än av hur romanerna både gestaltar och i sig själva motsvarar avgränsade rum. Ett spår i essän är det stängda rummets mångdubbla funktioner i en feministisk litteraturkanon: dess hotfullhet i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten”, dess avgörande betydelse för kvinnligt skrivande hos Virginia Woolf.

Jakobson drar inga slutsatser av det material han presenterar. I stället lägger han ut det ena spåret efter det andra, som en uppmaning till den hågade läsaren att leta vidare på egen hand. Metoden är konsekvent med Jakobsons litteratursyn. Konkretion hålls högre än symboler och allegorier. Att han är en så utomordentlig samhällsskildrare beror just på att han prioriterar det kontingenta, tillfälliga och specifika framför de stora, mästrande penseldragen.

I den briljanta romanen ”I den röda damens slott” (2000) sätter han indirekt fingret på sin åskådning när han kategoriserar dålig litteratur som berättelser ”där ingenting existerar för sig självt, i sig självt, där varje samtal varslar och varje omnämnt föremål minner om det som varit bara och endast och uteslutande för att förklara det som är.”

Motsatsen till sådan centralplanerad Netflixprosa är kanske de småstycken som utgör huvuddelen av ”Bokfört”. Texterna, hundra till antalet, tillskrivs en viss Raymond Kimber och påstås vara hämtade ur olika versioner av boken ”Children of the void”, som i Jakobsons ”översättning” heter ”Tomhetens barn”. Somliga har publicerats förut, bland annat i ”I den röda damens slott”. Åtminstone jag har då tagit för givet att Kimber finns på riktigt. Och det gör han ju – med detaljen att Jakobson hittat på honom.

Vilka är dessa tomhetens barn? Kanske kan man beskriva dem som en tämligen obrukbar samling arketyper. Problemmänniskan inleder ett förhållande med en gift trebarnsmor. Sällskapsmänniskan undrar varför Cher inte åldras. Tillitsmänniskan driver en holistisk smyckesbutik i en mindre stad. Och Beredskapsmänniskan ”är sådan, beredd. Han är redo. Som barn var han naturligtvis scout.”

Texternas mystiska pysslighet kommer till uttryck även på en språklig nivå. Jakobsons ofattbart rika svenska är i regel korrekt och återhållsam. Men substantiven hålls i lösare tyglar. Här spritter det av kantstötta individer som ”ottomotor”, ”kristallbonbonjärer” och ”flogrönn”. Jag föreställer mig att de måste vara glada, orden, över att äntligen få förekomma i tryck, bärgade av småttighetens egen riksantikvarie. 

Det vore åtminstone ett tänkbart epitet till Lars Jakobson. Ett annat: Sveriges mest originella författare.

Läs fler texter av Rebecka Kärde. 

Läs fler recensioner av aktuella böcker.