Dan Lucas: Åklagarens åtalspunkter har fallit som dominobrickor

Två slutsatser kan dras av den friande domen mot männen bakom Allra. Den första är att åklagaren misslyckats med att visa att spararna skadats av de komplicerade affärerna.
Den andra: att det var hög tid att premiepensionssystemet, PPM, genomgick en ordentlig omvandling.

Allras grundare Alexander Ernstberger må tycka att utgången var given och att spararna tjänade på de komplicerade affärer Ernstberger stod åtalad för.

Men det är snarare så att åklagaren har misslyckats leda i bevis att spararna skadats på ett sådant sätt att det hade handlat om brottet trolöshet mot huvudman.

Målet har ju, i korthet, handlat om ett påstått överpris för värdepapper inköpta för spararnas räkning och att en del av detta överpris därefter gått, som arvode, till att berika de åtalade, genom ett för dem närstående bolag.

Det är värt att citera ett par stycken direkt ur domskälen:

”För att åtalet ska anses styrkt måste åklagaren ha ställt utom rimligt tvivel att köpet av warranterna (värdepappren, red.anm.) lett till skada för fondandelsägarna alternativt pensionsspararna.”

Vidare måste åklagaren visa att bolaget ”tagit ut ett överpris för sina tjänster. Eftersom åklagaren inte fört någon bevisning till stöd för detta har åklagaren inte uppfyllt sin bevisbörda.”

De är rätt förödande ord. Genom att misslyckas med att visa att köpen skett till överpris faller inte bara åtalet om trolöshet, utan som dominobrickor även de andra åtalspunkterna däribland mutbrott.

Mål när det gäller påstådd ekonomiskt brottslighet är dock notoriskt svåra, just eftersom värderingsfrågan är komplicerad. I Allrafallet handlar det dessutom om specialkonstruerade värdepapper som i sig var svåra att värdera. Just därför är det bra att åklagaren väljer att överklaga domen, trots att tingsrättens ledamöter var eniga.

När Pensionsmyndigheten utredde Allra, en utredning som ledde till att fondbolaget slängdes ut ur premiepensionssystemet, frågade de mängder av fondbolag runt om i världen om dessa värdepapper. De var unika och myndigheten kunde inte finna att de handlades på någon handelsplats, vilket gjorde det än svårare att värdera dem.

Alexander Ernstberger kan peka på att spararna tjänade på de ifrågasatta köpen, men frågan kvarstår: hade de kunna tjäna ännu mer på andra affärer där inte en ersättning på en bra bit över 100 miljoner kronor betalats? 

När det nya pensionssystemet värktes fram under 1990-talet fanns det en hel del entusiasm – i synnerhet hos de borgerliga partierna, men efter hand även hos vissa ledande socialdemokrater. Det ledde till en övertro på att aktiva sparare skulle fritt leta efter de bästa fonderna.

Den förhoppningen har kommit på skam. De flesta gör inget aktivt val, utan låter statliga Sjunde AP-fonden ta hand om sparandet. Den har dessutom gått hyggligt bra, vilket minskar viljan att aktivt leta efter en annan fond.

Allrahistorien, liksom härvan med fondbolaget Falcon Funds, har dock redan fått konsekvenser. Kraven på bolag som vill vara verksamma i premiepensionen har skärpts avsevärt, vilket också lett till att det finns långt färre på Pensionsmyndighetens fondtorg.

Det är bra. Sveriges pensionssparare har rätt att kräva att deras framtida pensioner förvaltas på bästa sätt av seriösa bolag som dessutom är öppna med hur och till vilken kostnad de placerar pengarna.

Men det är lite att slänga jäst efter degen. Det krävdes ju flera skandaler innan en reformering kom till stånd. 

Och omgörningen av premiepensionen fortsätter. Nästa steg är att alla fondbolag kommer att upphandlas av en statlig myndighet. Därmed kommer premiepensionen likna de kollektivavtalade tjänstepensionerna. Professionella upphandlare skriver avtal med ett litet urval fondbolag och pressar deras priser. Det har anställda med kollektivavtal kunnat – i de flesta fall – glädja sig åt i över 20 år.

Premiepensionssystemet har varat ungefär lika länge. Så synd att det har tagit den tiden för det politiska systemet att inse att utan stränga krav kommer mindre seriösa aktörer arbeta för andra intressen än spararnas.