Tvåsamheten genomsyrar återigen den borgerliga samtidskulturen

Det gifta paret Appeltoft och Aspelin balanserar mellan anekdotiska vardagligheter och filosofiska utsvävningar på ett fint sätt i showen ”Äktenskapet”. Inget som bränns men det är småroligt.

Det blev inte så mycket med den där normupplösningen som nittiotalets Sverige så hetsigt diskuterade. Tjugofem år senare är alla gifta. Eller önskar bli det. Bära ring, ha barn, och sommarställe, fira jul, semestra, ha det tufft med egentiden. Och alternativen? Gängmedlem?

Så äktenskapet – eller tvåsamheten – genomsyrar återigen den borgerliga samtidskulturen. Från årets Liljevalchs vårsalong till filmen till litteraturen till tidningskolumner till doku-tv till ståuppscenen: det är scener ur ett äktenskap precis överallt.

Ståupparen Malin Appeltofft och maken Tobias Aspelin, skådespelare, gjorde podden ”Äktenskapet” ihop där de, som man gör på poddars vis, pratade om familjelivet. Barnen. Bettskenan. Disken. Öronpropparna. Det som alla pratar om överallt. Ur detta utvecklades denna show, ståupp, humoristiska föredrag... föreställning. 

Växelvis berättar de om sin upplevelse av den tjugoåriga relationen. Ganska sällan är denna gemensam – hon tycker si och han tycker så, hon är den handfast hårdare och rationella personen, han lite mer drömskt svag, terapipappan som blir mysmobbad därhemma. Lite sång, lite skratt, lite bitterhet. Och ja, så direkt ur den förlamande vanlighet som vi alla mer eller mindre sitter fast i att man vill gå och hänga sig på Skatteverket (eller vilka som nu hanterar svenskarnas civilstånd) för att något ska hända.

Men, håll in ett tag, de två är bra. De balanserar mellan anekdotiska vardagligheter och filosofiska utsvävningar på ett fint sätt. Framför allt hanterar de – yrkesvana förstås, men ändå – scenrummet mästerligt. Att vara lika personligt inkluderande som distanserat spelande inför en publik som sitter mer eller mindre i knäet på en, det kräver sin hen. Bäst blir det när det fladdrar iväg till fiktion. 

Som när de med minimal utklädning transformeras till Liv Ullman och Erland Josephson i, ja, ni vet vilken serie. Där visar de något som borde få växa. Tyvärr är de lika snabbt tillbaka i ärendet, det autentiska, livet ihop; hon drömmer om en täppa att odla på, han fattar inte grejen. Han brer ut sina ”jobbgrejer” i lägenhetens alla hörn, hon får inte plats någonstans.

Ingen progressivitet, inget som bränns eller är mörkt på riktigt. Men en fin, smårolig stund med scener ur ett äktenskap. Som precis överallt.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf och fler av DN:s scenrecensioner