Förläggare: Med Jörn Donners död blev världen mindre poetisk
by Martin Kaunitz
Jörn Donner är död och världen har blivit mer saklig, och mindre poetisk. Martin Kaunitz har varit Donners svenske förläggare sedan 2014 och minns en vän som helt och fullt var författare.
”Utan läsning dör jag.”
Så stod det i ett av de sista mejlen jag fick från Jörn. Sjukdomen präglade alltmer hans liv, han hade svårt att sitta, att skriva, och han hade ont. Men han kunde fortfarande läsa.
Jag gjorde vad jag kunde. Skickade några böcker, men det finska postverket satte käppar i hjulen. De strejkade och det tog sin tid innan han fick dem. Jag började misströsta, han kanske inte skulle hinna få dem innan det var försent? Men de kom fram. Och höll honom vid liv ett tag till. Kanske.
Han ställde in en Stockholmsresa i december, men planerade fortsatt för en under våren. Nu är han död och han kommer inte att komma på besök igen och det känns tungt och trist men också helt symptomatiskt för den värld vi lever i i dag. Det finns liksom ingen plats för en politiker som kan recitera världslitteratur eller en författare som anser sig behöva ställa upp i politiken. Världen i dag vågar bara vara saklig, inte poetisk.
Det är svårt att säga något om vem Jörn var. Så fort man fixerar en bild och tänker ”så var han!” förvandlas han och blir till en annan.
När man tyckte sig se en hårdför elitist kröp det fram en på sitt eget vis omtänksam familjefar som gillade att läsa deckare. När man zoomade in på en framgångsrik filmregissör och producent gjorde han sig till en enkel tjänsteman. Osv.
Men en sak var han i alla fall fullt ut och helt. Författare.
Han kunde skriva som ingen annan och han kunde skriva som alla andra. Det sista är bra mycket svårare än man kan tro.
Vi sågs på en lunch förra våren och då hade Lasse Pöysti avlidit och ämnet gick inte att undvika. Vi pratade om att bli gammal och sjuk. Men också om framtiden, om att fortsätta skriva och om kommande böcker. Vi anade väl bägge två att det kanske inte skulle bli så många fler böcker, men det var i alla fall ett skäl att fortsätta träffas och någon mer bok skulle han nog kunna få ur sig.
Jag hade inga skäl att inte tro honom.
För några år sedan hade han ju varit närmast uträknad. Det var inte första gången. Efter att under stort buller ha publicerat memoarboken ”Mammuten” och därefter den på alla sätt mindre ”Lilla Mammuten”, en liten jolle till atlantångaren, återvände han plötsligt efter halvtannat decennium till den traditionella skönlitteraturen och skrev en roman, ”Son och far”, som kanske inte var helt lyckad och som få läste. Det blev tyst kring honom igen.
Men så ryktades det om en roman till, om Finlands tillblivelse. Det gnölades på sina håll. Skriver han igen? En bok till?
Det gjorde han. Ett kammarspel från inbördeskriget där han använde material från sin egen familjehistoria och blandade det med den stora europeiska historien. Jag läste och blev helt tagen. Här samsades alla de frågor han brottades med:
Vem är jag? Vad är Finland? Och hur fan funkar världen egentligen?
Men det var bara mina intryck. Jag gillade ju honom och läste kanske lite välvilligt. Den förra boken hade verkligen inte varit bra.
Så återkom redaktören med sina kommentarer och jag var både orolig och nyfiken på vad hon skulle ha att säga. Hon sa: ”En imponerande, briljant liten roman.” Vilket den ju var! Så både sålde den och fick god kritik också. Den kunde stundtals vara högtravande i dialogen och titeln kanske var provocerande i fel riktning, men bilderna den framkallade, de historiska perspektiv den öppnade! Det luktade Bulgakov, det tycktes handla om Syrien i dag – det utspelade sig vid finskryska gränsen för hundra år sen.
Det var ”Blod är tunnare än vatten”, en av Jörn sista böcker, en av hans bästa. En liten pärla. På en gång både poetisk och saklig. Lite som Jörn själv. Oerhört saklig, förvånansvärt poetisk. Precis som baksidestexten på den 1200 sidor tjocka Mammuten:
”Jag har levt. Överlevt.”
Nu är Jörn död trots alla böcker och världen har blivit ännu lite mera saklig.
”Han förkroppsligade det sena 1900-talet”. Läs Philip Teirs runa över Jörn Donner.