Pianisten Inon Barnatan får ”Rach 3” att framstå som enkel

Dirigenten Alan Gilbert avrundade en intensiv Stockholmsperiod tillsammans med Kungliga filharmonikerna och pianisten Inon Barnatan. Gilbert och Barnatan har också påbörjat en skiva ihop. 

Kanske är det lättare att placera Allan Pettersson i en litterär snarare än musikalisk tradition. Enligt musikkritikern Leif Aare skulle han i så fall ha varit närmare släkt med Lasse Lucidor, Fröding, Ferlin och Strindberg än med sina tonsättande kolleger. Något som möjligen förklarar såväl Petterssons särställning som popularitet. 

I hans stora hit – Symfoni nr 7, uruppförd märkesåret 1968 – finns samtidigt något lömskt över soundet. En klang av livets bedräglighet, där tankarna lätt vandrar till Sjostakovitjs kamp mellan inre och yttre omständigheter.

Brommabon, tillika Kungliga Filharmonikernas hedersdirigent, Alan Gilbert avrundade i veckan en intensiv Stockholmsperiod. Han har sin egen vision av Petterssons trekvartslånga malström, där taggig turbulens möter blidkande mildhet. En förtätad och högljutt larmande tolkning som bitvis fick något korthugget mekaniskt över sig, men som också fylldes av förtröstansfull själasång i stråkarna. Likt strimmor av hopp kastas ljuset över en söndrig värld och sisyfosarbetet vid existentialismens brant. Sköra trådar och skeva träblåstoner band samman det flöde som hela tiden hotade att falla isär.

Efter paus följde vid torsdagens välbesökta konsert en annan sorts utmaning. Den amerikansk/israeliske solisten Inon Barnatan har just påbörjat en Beethovencykel på skiva tillsammans med Gilbert och har ett sympatiskt sätt att hantera den romantiskt välvadderade virtuositeten i Rachmaninovs tredje pianokonsert. 

Barnatan körde således sitt eget race vid tangenterna när partituret påbjöd och väjde inte för den svåra kadensen. Men han öppnade också upp fint för dialog när Gilbert och orkestern mötte upp för samtal. 

Att ta sig an ”Rach 3” har liknats vid att bestiga Mount Everest. Men Barnatan fick bedriften att framstå som enkel, trots att han nu och då behövde torka svetten ur pannan. Publikens bifall belönades med innerligt glittrande melankoli i giss-mollpreludiet ur Rachmaninovs opus 32.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner