Koreografen Örjan Andersson: Dansare har ofta ett estetiskt skyddsnät

På lördag den 1 februari är det urpremiär på ”Orfeus & Eurydike” på Operans Rotunda i ett samarbete mellan Operan och Dramaten. Örjan Andersson har gjort koreografin.

Librettisten Magnus Lindman och du bygger er föreställning på högstadieelevers berättelser om kärlek och sorg, som ni mixat ihop med den myt Ovidius återger om Orfeus och Eurydike.  Vad förvånade dig i det ungdomarna sa?

– De fick frågor om liv och död, kärlek och förlust och vad tid är. Vi hade nog trott att det mer skulle handla om hjärta och smärta, förälskelser och kärlekssorg. Men de förluster ungdomarna talade om var ofta att de sörjde mormor eller morfar, ett djur eller en kompis.   

Ni har arbetat med både skådespelare och dansare i förställningen? Problem och fördelar? 

– Dansare har ofta ett estetiskt skyddsnät som andra yrkesgrupper inte har. Och det är fint att se den vanliga kroppen röra sig på scenen, ärligt på något vis. Blandningen är härlig. 

Föreställningen rekommenderas från tolv år och utgår från den antika myten. I höstas var det stor diskussion om att Skolverket ville ta bort antiken ur undervisningen i de lägre åldrarna. Vad säger du om det?  

– Det låter lite hål i huvudet. Myterna är ju en mylla för berättelser som berör oss alla. Den här historien är en kort sak man kan berätta på ett par minuter. Det är nog därför den levt kvar.