Det slår gnistor om Rydman och Jangfeldt

Påhittiga infall får publiken att tjuta av skratt vid sopplunchen i ett lyckat möte där koreografen Fredrik Benke Rydman äntligen dansar igen tillsammans med musikalartisten Sara Jangfeldt, skriver DN:s Lisa Boda.

”Dansteater?!” Mäklaren (Fredrik Benke Rydman) grimaserar. Han har fått biljetten till Soppteatern i present, att besöka Kulturhuset hade aldrig föresvävat honom annars, men jäklar vilket grymt läge, mitt på Sergels torg! 

Hans ofrivilliga bordsgranne, den bohemiska wanna be-författaren (Sara Jangfeldt), invaderas av hans otålighet, typiskt, hon som i fred skulle invänta den där skrivarinspiration som aldrig tycks komma. Och medan hon tror sig kunna leva av enbart konsten, behöver han länsa menyn – vilket resulterar i ett hett mambonummer – för att inte genast svälta ihjäl.

Snart nog kolliderar deras världar: stereotypa föreställningar om den andre blåses upp tills de spricker, och den omaka duon tvingas inse att de är mer lika än olika. 

Låter upplägget förutsägbart? Visst, men det som lyfter denna i grunden enkla ramberättelse, och som får publikens soppor att kallna och hjärtan att värmas, är Rydmans och Jangfeldts medryckande samspel. Dessa två sceniska proffs arbetar här ihop för första gången, men är anledningen till att uttrycket ”det slår gnistor om dem” myntats. 

Påhittiga infall får publiken att tjuta av skratt, och det är en njutning att se Bounce-Benke, som sedan länge koreograferar åt andra, dansa igen. Den smala scenen har svårt att rymma hans humoristiska expressivitet, men utan att avslöja knorren kan jag berätta att denna lite fyrkantiga mäklare också bokstavligt bryter sig ut ur rummet.

Soppteaterchefen tillika musikalartisten Sara Jangfeldt hänger för all del med i danspartierna, men glänser gör hon framför allt inom de egna expertisområdena skådespeleri och sång. 

Scenografin gör sitt till. Den bär Rydmans lekfulla signum, de uppställda sängarna känns igen från ”Snövit” på Dansens hus några kvarter bort, och greppet med tecknade medspelare har blivit vardagsmat sedan Rydman introducerade Måns Zelmerlöws animerade streckgubbe på Mello 2015. I denna budgetvariant får de visserligen rita kritstrecken på egen hand, men det är också det lilla och avslappnade formatet som är charmen med ”Soppan”. 

Visst är ”Kollision!” i första hand lättsörplad lunchlycka, men den påminner också om att det oväntade mötet ibland kan bli livsavgörande. Om att det finns en sorts ärlighet som bara uppstår i mötet med någon som man aldrig träffat förut, och inte lär träffa igen. 

Läs fler texter av Lisa Boda och fler av DN:s scenrecensioner