Polisen rycker allt mer sällan ut på landsbygden – "På 10 år har det skett en dramatisk förändring"

Under de senaste 20 åren har polisen tvingats prioritera om sin verksamhet. Polisen får lika många uppdrag som förr, men allt fler fall blir lösta per telefon eller inte alls.

– Ju längre bort en utryckning är från polisstationen, desto större är sannolikheten att polisen låter bli att rycka ut, säger Arto Karnaranta, biträdande polischef vid Polisinrättningen i Uleåborg.

Så krass är vardagen, och risken är att finländarna tappar förtroendet för polisen. Karnaranta har därför kartlagt polisens övervaknings- och larmverksamhet. I rapporten finns femtio åtgärdsförslag på hur verksamheten kan förbättras.

I 56 av Finlands 311 kommuner tar det över 40 minuter för polisen att ta sig till platsen då de får ett larm av hög eller medelhög prioritet. Hög prioritet innebär att polisen omedelbart kör till platsen med sirenerna på, medelhög prioritet är när polisen omedelbart kör till platsen, men utan sirener.

Dessutom har många utryckningar nedprioriterats till skyndsamhetsklassen C. De här uppdragen ska polisen ta sig till om de har möjlighet, och de räknas inte med när polisen rapporterar hur snabbt man rycker ut. År 2018 hörde drygt hälften av alla utryckningarna till klass C.

– De lägre prioriterade uppdragen sköts ofta per telefon eller så uppmanar man folk att lämna in en polisanmälan. På 10 år har det skett en dramatisk förändring i prioriteringen.

Finland har få poliser

I Helsingfors tog det 2018 bara 5 minuter i genomsnitt för polisen att ta sig till brottsplatsen då det kom ett brådskande larm från nödcentralen. På landsbygden tog det som mest 71 minuter.

– I glesbygden har läget alltid varit en utmaning. Under årens lopp har läget försämrats ytterligare. Där måste man ofta vänta länge på polisen, och ibland dyker polisen inte upp över huvud taget, säger Karnaranta.

Enligt polisen finns det utrymme för förbättring, men då behövs också mer resurser. Enligt polisen borde Finland sträva efter att ha ungefär lika många poliser i förhållande till befolkningen som resten av Norden. I Finland finns det cirka 1 polis per 770 invånare. I de övriga nordiska länderna är motsvarande förhållande 1 till 500–530 personer.

För att uppnå samma nivå som resten av Norden skulle Finland behöva utbilda 3 000 nya poliser, alltså betydligt fler än de cirka 300 poliser som regeringen har lovat i regeringsprogrammet.

Enligt Karnaranta är det fråga om värderingar som kräver samhälleliga beslut och riktlinjer samt ekonomiska satsningar. Om man inte ökar antalet poliser eller effektiverar polisverksamheten måste finländarnas förväntningar på polisen också förändras.

– Vi har ärligt och öppet velat utreda vår verksamhet. Så här ser verkligheten ut för oss. Vi har varken förskönat eller målat upp en hotfull bild av verkligheten.

Bland polisens åtgärdsförslag finns bland annat rekommendationer om att polisen ska bevara finländarnas förtroende. Det gör man genom att hålla en god beredskap för brådskande larmuppdrag.

Dessutom finns förslag om att öka jämställdheten inom polisen, utveckla rekryteringsmetoderna och effektivera samarbetet mellan polisen och den privata säkerhetsbranschen.

Det är stor skillnad på hur lång tid det tar för polisen att rycka ut i städer och i glesbygden.

I fjol tog det i snitt 5 minuter för polisen att ta sig till platsen i brådskande fall. I Savukoski i Lappland tog det i snitt 71 minuter.

Statistiken kan förvrängas av att det i Savukoski bara gjordes fyra utryckningar som var brådskande. I Helsingfors gjordes 9 200.

Enligt polisens statistik bor 79 procent av Finlands befolkning inom ett område som polisen rycker ut till inom 10 minuter.

4,6 procent av befolkningen bor inom ett område som det tar över 29 minuter för polisen att rycka ut till.