Bra att regeringen ändrar sig – och fortsätter säga nej till Vänsterpartiet

DN 10/12 2019. Omsvängningen borgar för en bättre reformprocess. Och ändrar inte på det faktum att Vänsterpartiet saknar inflytande över politiken. 

På måndagsmorgonen meddelade ledarna för S, MP, C och L att de går kritikerna till mötes om förändringen av Arbetsförmedlingen. 

Reformtakten saktas ner – genomförandet skjuts upp till hösten 2022 och större betoning läggs på att det ska ske i etapper. Dessutom slår man fast att reformen inte ska ”baseras på LOV” (Lagen om valfrihetssystem), som kraftigt skulle begränsa Arbetsförmedlingens möjlighet att styra vilka privata utförare som tjänster ska upphandlas från. 

Under dagen lämnade sedan Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna beskedet att misstroendehotet mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) dras tillbaka. 

Regeringens omsvängning är välkommen. I Sverige har vi höga ambitioner för vår arbetsmarknadspolitik, och spenderar stora summor på området. Från den utgångspunkten fungerar Arbetsförmedlingen för dåligt. Förändringar som ger en större roll för privata aktörer är nödvändiga, att de genomförs skyndsamt är bra. 

Men att något ska gå snabbt är inte en ursäkt för att göra det förhastat – det är utmärkt att tempot sänks och fler kontrollstationer införs. Det är också välkommet att man inte låser fast sig vid att endast använda LOV.

Januariavtalets motståndare till både vänster och höger lär gotta sig åt reträtten, hävda att överenskommelsen är om inte sönderslagen så i alla fall skadskjuten. De som står till vänster kommer att slå sig på bröstet för att de stängt dörren för en ”privatisering” av Arbetsförmedlingen. Belackare på båda sidor lär undslippa sig ivriga tjut om att Jonas Sjöstedt och hans partikamrater visst har inflytande, i motsats till vad regeringsdokumentet säger. 

Det är nonsens.  

Sätter M och KD sakpolitiken först kan regeringen räkna med deras stöd och en solid riksdagsmajoritet när reformerna ska genomföras.

Uppgörelsen mellan S, MP, C och L vilar på tre ben. För det första: i ett fragmenterat och polariserat landskap ska den politiska tyngdpunkten placeras i mitten. För det andra: Sverige är i behov av ett gediget reformprogram – C:s och L:s starka förhandlingsposition innebär att det givits en tydlig liberal prägel. För det tredje: de fyra partiernas 167 mandat utgör en god grund för att åstadkomma detta. 

Januariavtalets parlamentariska styrka hämtas ur två källor. Den första är samarbetet kring den ekonomiska politiken. För att få igenom en budget räcker det med att vara störst, det krävs ingen absolut majoritet. Och det är S, MP, C och L, eftersom V, M, KD och SD inte röstar på samma budget. På så sätt förverkligas löften om slopad värnskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och pengar till kommunerna. 

Den andra källan till styrka är det faktum är att flera av de punkter som inte faller inom ramarna för budgetsamarbetet är klassisk allianspolitik: dit hör reformerna av arbetsrätt och hyresreglering. Sätter M och KD sakpolitiken först kan regeringen räkna med deras stöd och en solid riksdagsmajoritet när de ska genomföras. 

I ingetdera fallet har Jonas Sjöstedt något att säga till om.