FN: Ny ojämlikhet hotar framgångsrik kamp mot fattigdom

En ny ojämlikhet växer fram i världen, menar FN i en ny rapport. Fattigdomen fortsätter att minska, men i toppen drar de rikaste länderna ifrån när det gäller exempelvis tillgång till avancerad sjukvård och högre utbildning. FN kopplar den växande klyftan till vågen av protester.

Den globala utvecklingen visar två tydliga och delvis motstridiga trender, enligt FN:s årliga rapport om mänsklig utveckling, som lanserades på måndagen:

• Allt fler tar sig ur elände, och när det gäller de mest grundläggande behoven minskar klyftan mellan de fattigaste och de rikaste. 

• När det gäller möjligheterna högre upp på behovstrappan ökar däremot klyftan mellan de som har det bäst och de som försöker komma i kapp.

Chefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP, Achim Steiner, tror att det senare kan vara en förklaring till alla de regeringskritiska manifestationer som nu äger rum i snart sagt världens alla hörn.

”Vågen av demonstrationer som sköljer över flera länder är en tydlig signal om att trots alla framsteg är det något i vårt globaliserade samhälle som inte fungerar”, skriver Steiner i rapportens förord.

Det dilemmat kan vara lite svårt att upptäcka i de vanliga diagrammen, vilket signaleras med rapportens titel ”Bortom inkomster, bortom genomsnitt”.

Under de senaste 30 åren har mänskligheten gjort en otvetydig och historiskt unik resa ut ur fattigdom och ofärd. Antalet länder i kategorin ”låg mänsklig utveckling” enligt FN:s mått har minskat från 62 till 36. Antalet länder i den andra änden, med hög mänsklig utvecklingsnivå, har samtidigt ökat från 12 till 62.

I detalj handlar det om att färre är extremt fattiga och att allt fler har tillgång till vacciner, grundläggande sjukvård, grundskola och basal kommunikationsteknik (mobiltelefoni).

Resan ut ur det djupaste eländet fortsätter in i våra dagar: mellan 2005 och 2015 ökade medellivslängden mer än dubbelt så snabbt i länderna med låg mänsklig utveckling som i de med mycket hög utvecklingsnivå, och andelen som går i grundskola och som har mobiltelefon ökade nästan dubbelt så snabbt i länderna i botten som i länderna i toppen.

Men när det basala lyftet har klarats av är det som om något i utvecklingen tar stopp, kan man tolka FN-rapporten.

Flera indikatorer på utveckling i toppen av skalan, sådant som sannolikt kommer att bli viktigare i framtiden, visar att de som nått längst nu drar ifrån ytterligare. Det gäller sådant som tillgången till högre utbildning, avancerad vård och bredband:

• Mellan 2007 och 2017 ökade andelen i högre utbildning med 7 procent i länderna i topp men bara med 1 procent i länderna i botten.

• När det gäller andelen med bredbandsuppkoppling var skillnaden ännu större till de rikas fördel: plus 12 procent mot plus knappt 1 procent.

• Den kvarvarande medellivslängden för personer som fyllt 70 år – en tydlig indikator på avancerad sjukvård – ökade med drygt ett år i de mest utvecklade länderna men bara med ett halvt år i de minst utvecklade länderna.

 ”Alltför ofta fokuseras frågan om jämlikhet på ekonomin, därför att man har uppfattningen att det inte finns något viktigare i livet än att tjäna pengar. Men under tyngden av detta antagande knakar många samhällen i fogarna. Även om folk också demonstrerar för att få behålla sina pengar är det makten som spelar huvudrollen i den här historien; makten hos de få; maktlösheten hos de många”, skriver Achim Steiner med referens till de pågående demonstrationerna.

Rapporten undviker för den sakens skull inte att titta på den mer klassiska indikatorn på ojämlikhet: skillnader i inkomst och finansiella tillgångar. Rapportförfattarna konstaterar att skatten på de högsta inkomsterna de senaste åren sjunkit i såväl rika som fattiga länder, samtidigt som andelen medborgare som anser att inkomsterna borde fördelas mer jämlikt ökat.

Slutsatserna i rapporten påminner om en omdiskuterad nationalekonomisk teori, ”medelinkomstfällan”, som säger att länder som tagit sig ur fattigdom riskerar att stanna i sin ekonomiska utveckling så snart deras konkurrenskraft sjunker. Sent industrialiserade länder som Sydafrika och Brasilien brukar anföras som exempel.

En kärna i FN:s årliga rapport är ett särskilt index, där alla länder ges ett mått på sin nivå av utveckling och delas in i olika kategorier. Det kallas HDI, Human development index, och mäter i huvuddrag tre saker: den ekonomiska utvecklingen, utbildningsnivån och hälsan.

Eftersom välfärd handlar om mer än pengar menar många att HDI är ett bättre mått på mänskligt välstånd än BNP.

Det syns också i topplistorna. Flera av världens rikaste länder finns inte med ens bland de 40 länderna i topp, exempelvis Qatar och Brunei, som båda har högre BNP per capita, justerat för köpkraft, än ettan Norge (alla tre har oljerikedomar).

Samtidigt placerar sig några länder högre än den ekonomiska nivån antyder. Nya Zeeland ligger exempelvis klart högre (14:e plats) än Frankrike (26) trots lägre BNP per capita.

Sverige har alltid legat högt men inte i den absoluta toppen. I den senaste sammanställningen hamnar Sverige på en åttondeplats, medan Norge toppar (liksom tidigare), följt av Schweiz och Irland. Det är dock väldigt tätt mellan de tio översta placeringarna.

Sverige har sjunkit fyra placeringar på listan sedan 2013, nästan en per år, medan trean Irland är en av de riktiga raketerna och har klättrat 13 placeringar under samma tid.