Björks scenshow är inte utformad för ett halvtomt Globen

Björks musik tycks i sina bästa stunder slå rot i både framtiden och ett mytologiskt förflutet samtidigt. Det är fascinerande hur hon hämtar inspiration ur konstmusikens knepigaste hörn och lyckas införliva alltsammans i sitt eget uttryck.

”Ni vet väl att vi har ett Stockholm – Stykkishólmur – på Island också? Fast det är mycket mindre”, säger Björk mot slutet av konserten och framstår plötsligt som oväntat personlig, ja, närmast ödmjuk. Tårarna verkar uppriktigt stocka sig i halsen när ett gäng ungdomar som skolstrejkat med Greta Thunberg kliver in på scenen efter att ett budskap från den svenska klimataktivisten spelats upp på storbild. 

”Cornucopia Tour”, som bygger på albumet ”Utopia” från 2017, handlar trots allt om att försöka visualisera en sorts eko-feministisk framtid, där Björk själv tar på sig rollen som en sorts Gaiagestalt. 

Den isländska artisten har beskrivit sin tionde turné i termer av ”digital teater” och ”sci-fi-popkonsert”. Scenen är konstruerad som en stor svamp med lameller undertill. På skärmarna projiceras jättelika växter och från taket flimrar trådlika hyfer eller tentakler. På samma sätt tycks musiken i sina bästa stunder slå rot i både framtiden och ett mytologiskt förflutet på samma gång. Inte minst tack vare den vackert koreograferade flöjtseptetten Viibra i kombination med harpa, slagverk och elektronik. 

Även äldre låtar som ”Venus as a boy” och ”Isobel” har stöpts om i nya arrangemang. Björk själv, iförd en julgransliknande klädkreation, tassar ut och in ur en kokongliknande ekokammare. När hon vid enstaka tillfällen tar i vokalt från tårna – som i ”Hidden place” – är hon verkligen en ren naturkraft, men det händer alldeles för sällan. 

”Cornucopia Tour” inleddes med åtta fasta föreställningar på nya kulturcentret The Shed i New York i maj. På förhand har det skrutits med, surroundljudsystem, scenkläder specialdesignade av modehuset Balmain och en isländsk femtiopersonerskör. 

I Globen räknar jag till arton medlemmar ur Hamrahlidkören och under tjugo minuter får de unga sångarna inleda konserten på egen hand med både isländska folksånger och Björklåtar, entusiastiskt anförda av sin ledare Þorgerður Ingólfsdóttir, men taffligt uppradade som i en skolaula. Då har publiken under fyrtiofem minuter fått lyssna på knappt hörbara soundscapes med fågelkvitter och ljudmanipulationer som var basvaror i 1950- och 60-talets elektroakustiska skafferi. 

Det mest fascinerande med dagens Björk är samtidigt hur hon hämtar inspiration ur konstmusikens knepigaste hörn och lyckas införliva alltsammans i sitt eget uttryck. Mot den här sortens performanceinstallationer har hon varit på väg sedan ”Biophilia”-tiden. Det var där hon med kosmiska energier, sfärernas harmonier och sprakande teslaspole började drömma ihop dagens utopi om natur och teknik i symbios. ”Blissing me” blandar på ett sällsynt snyggt sätt beats och vattenplask. 

Men det märks alltför tydligt att scenshowen inte är skapad för att fylla ut stora arenor som ett halvfullt Globen. Ljudet lämnar mer att önska även på främre parkett och Björk förlitar sig för mycket på digitala projektioner som påminner om fantasyfilmen ”Avatar” och datorspelsvärldar. När hon vid ett tillfälle ber publiken resa sig och komma närmare kolliderar stora ambitioner med det skriande behovet av en mer intim spellokal.

Fotnot: Det rådde fotoförbud under konserten, därför har DN en bild från en tidigare konsert på turnén.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner