Nobelkonsert med genuin högtidlighet utan pompa

Miah Perssons sopranstämma har förblivit fullständigt fri och fräsch och DN:s Camilla Lundberg tycker att det är en fröjd att följa den i Stenhammars och Griegs sånger, i ett helt nordiskt program.

Herbert Blomstedt. Äntligen den självklare dirigenten för den årliga Nobelkonserten i Stockholms Konserthus. Här dirigerade han för första gången för 65 år sedan, och det har blivit mer än 200 Blomstedtkonserter med husets filharmoniker sedan dess.

Äntligen också ett nordiskt program med svensk solist. Miah Persson bor sedan länge i England och är en onödigt sällsynt gäst i sitt hemland. Femtio år fyllda har hennes sopranstämma förblivit fullständigt fri och fräsch – en fröjd att följa i sånger av Wilhelm Stenhammar och Edvard Grieg.

I ”Flickan kom från sin älsklings möte”, Runebergdikten som är mest känd i Jean Sibelius tappning, häpnar man över den 22-årige Stenhammars gestaltning av den patetiska balladen: ömsom enkel folkvisa, ömsom storslaget tragiskt. Så intimt och hjärtslitande, här med idealisk korrespondens mellan solist, dirigent och orkester.

På detta just det känsliga handlag som krävs för samme Stenhammars orkestrala mellanspel ur kantaten ”Sången”. Det gäller att modellera fram styckets inneboende resning, utan buller och bång. Bara skapa en genuin högtidlighet utan pompa, som Blomstedt förmår som få andra. Nu längtar jag att få höra hela ”Sången”; denna unika vokalfest i svensk repertoar.

Herbert Blomstedt har en särskild förkärlek för Carl Nielsen, inte minst för de busiga inslagen hos den danske symfonikern. Som de fyra olika – och samtidiga – ensemblerna i ”Aladdin-svitens” brokiga marknadsscen, ett dråpligt sammelsurium. Mindre lustiga är de förment exotiska danserna; tidstypiskt men nattståndet dekorativa.

Nobelkonsertens huvudnummer var Sibelius kraftfulla andra symfoni, komponerad i kölvattnet på det internationella genombrottet med ”Finlandia”. Den 92-årige maestron dirigerade utantill med självklar behärskning av de långa bågarna, närhet till de kammarmusikaliska gläntorna och oavbrutet flödande impulser till de inspirerade musikerna som tycktes levitera från sina stolar.

Läs fler texter av Camilla Lundberg och fler av DN:s konsertrecensioner