Mats J Larsson: Plötsligt försvinner det störande susandet från slangen

Ekängen 10.15.

Hösten 1983: USA:s invasion av Grenada pågår. I tågvagnen på väg mot Boden ser vi bilder av amerikanska soldater i DN, på dubbelt så stora tidningssidor som i dag.

Vi är ett gäng 18-åringar på väg att själva bli soldater i det kalla kriget. Mönstring väntar.

Jag vet inte hur jag ska kunna undvika att som min far bli fjälljägare. Jag vill ju läsa på universitet och bli journalist så fort som möjligt.

Min grava närsynthet är inget problem, tycker mönstringsförrättarna. ”Du får särskilda militärglasögon.”

I sista stund räddas jag av min hörsel och förmåga att uppfatta små ljudsignaler. Jag har klarat telegrafistprovet och får byta 15 månader på K4 i Arvidsjaur till tolv månader på S3 i Boden.

Väldigt god hörsel gör dock att susande vattenelement kan förstöra sömnen, för att inte tala om luftkonditioneringar på varmare breddgrader.

Detta påminns jag om när vattenledningar renoveras i kvarteret. Tillfälliga slangar kopplas in i huset. När minusgraderna anlände den gångna helgen adderades en extra slang med ett ständigt susande flöde för att inte vattnet skulle frysa.

I söndags bredde plötsligt en ljuv tystnad ut sig. Jag vred på kranen för att vattna blommorna. Det kom inget vatten.

Vattnet hade frusit i alla fall. Jag messade ansvariga. Någon timme senare var nya slangar utan is på plats, nu med ökat tryck – och ännu högre irriterande sus.

Häromdagen hittade jag en välkommen lapp i brevlådan. På onsdag ska detta malande bakgrundsoväsen vara över när ordinarie vattenledning kopplas in.

Fram tills dess är det tur att sovrummet ligger i andra änden av huset.

Mats J Larsson är redaktör för DN Åsikt och har ett par extra glasögon i ryggsäcken för att vara säker på att kunna hitta hem, om de ordinarie skulle gå sönder. Läs även hans krönikor om de riktiga långpendlarna och att vart fjärde elfordon på cykelbanan drivs av el.